Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs årliga ranking av företagsklimatet presenterades den 23 april i år. Det har tydligen Ljusnan funnit mindre läsvärt eftersom man inte har presenterat resultaten för år 2011. Bollnäs hamnar där på plats 228 av 290 kommuner, minus 11 placeringar sedan år 2010.
Svenskt Näringsliv har mätt företagsklimatet i landets kommuner sedan år 1999. Den främsta orsaken till detta är att organisationen ser ett samband mellan kommunernas företagsklimat och hur företagen och därmed jobben och välfärden utvecklas i kommunerna
"Eftersom det finns ett direkt och mycket tydligt samband mellan hur företagen i en kommun uppfattar dialogen med sin kommunledning och hur det går för kommunen i vår ranking, kan man inte nog betona betydelsen av en god lokal dialog”, påpekar Carl Ström i Svenskt Näringsliv i en kommentar till 2011 års undersökning.
Jag är övertygad om att det är i det avseendet man ska söka förklaringen till Bollnäs klena resultat och företagsklimat. Det är den politiska och administrativa kommunledningens ansvar att inpränta i varje cell av kommunen vikten av ett bra bemötande, lyhördhet och hjälpsamhet mot företag som vänder sig till kommunen. Det spelar ingen roll om kommunen, som Bollnäs har, kompetenta, hårt arbetande medarbetare på näringslivskontoret, om företagen överallt i andra kontakter med kommunen möts av tveksamhetet, byråkrati och svagt engagemang.
Man skulle kunna göra en katalogaria med texter från projekt i kommunens två senaste, av fullmäktige antagna, näringslivsprogram som sänkts eller snöpts med starkt inflytande från folkpartiet och med benäget bistånd av Ljusnans ledarsida. Det handlar om Brotorget och byggande av galleria för HM m.fl. och centrumnära camping som fp gick till val på att stoppa, liksom satsning på gröna näringar som bl.a. innefattade byggande av ett företagshotell för slakteri, styckningsanläggning och 2 andra livsmedelsföretag. Satsningen på Nytorp med bl.a. ett centrum för livsmedelsutveckling där regionens kommuner gett Bollnäs mandatet genom att stödja projektet. Där kommunen för övrigt redan hade byggt en hästanläggning för 15 mkr för att bredda och stärka jordbruksutbildningen och kunna bli ett centrum för utvecklad hästnäring.
Om man vill ha ett bra företagsklimat använder man inte den kommunala makten till att jävlas med folk man av en eller annan orsak ogillar. Dåligt företagsklimat sprids som ringar på vattnet med stor hastighet. Svenskt Näringslivs kommunranking är med stor säkerhet en viktig källa till information för företag som söker nya orter för etablering. Och med den kunskapen om Bollnäs lär inte vår kommun bli något förstahandsval. För jobben och välfärden skull bör mätningen av företagsklimatet inte nonchaleras. Ett första mål för Bollnäs borde vara att kravla sig upp till den övre halvan av kommuner i mätningarna.
måndag 14 maj 2012
fredag 4 maj 2012
Avgå landsbygdsminister Eskil Erlandsson
När landsbygdsminister Eskil Erlandsson nyligen intervjuades av DN:s reporter Maciej Zaremba om det icke existerande skyddet för skyddsvärd skog, svarade han så här på frågan vad ska människor göra som fått se sin älskade skog skövlas av skogsmaskiner: ”Men dom har ju tomten kvar!”
Det är så att man baxnar. Vilket kvarvarande värde kan finnas på en fastighet, som trots övarklaganden i alla instanser och uppvaktningar hos regeringen plötsligt befinner sig i en miljö som har likheter med slagfältet i Verdun under första världskriget? Har karln förlorat all förmåga att satta sig in i känslorna hos en familj, som flyttar till ett hus nära en vacker skogsmiljö, en trollskog, och som gläds varje morgon när man kommer ut på trappan och ser ljuset som tränger in mellan grenarna och får mossan att glittra, för att sedan bli av med allt. Erlandsson får se bilderna på förödelsen med avverkningen en meter ifrån tomgränsen och konfronteras med skogslagens totalt obefintliga förmåga att skydda från sådana här brutala övergrepp. Han tycker att det är helt i sin ordning.
Erlandsson själv är naturligtvis för alltid försäkrad mot sådan skadegörelse på sin lantgård i Ljungby i Småland.
Skogsstyrelsen har Eskil Erlandsson förvandlat till en papperstiger. Han har avvisat en utredning år 2006 ”Mervärdesskog”, som föreslog att Sverige skulle följa grannländernas exempel och bötfälla skogsägare som bryter mot hänsynsparagrafen, eftersom brotten är så många. Det skulle äventyra äganderätten, menade han i riksdagen. Han har uppenbarligen sett till att Miljöbalken inte gäller för skogsägare som vill avverka och att Skogsstyrelsens beslut om meddelat avverkningstillstånd inte kan överklagas. ”Skogsägaren, som anmält avverkning, får ett automatiskt ej undertecknat svar från Skogsstyrelsen. Om ingen verklig eller elektronisk tjänsteman hör av sig inom 6 veckor är det bara att dundra in med skogsmaskinerna. Av 67000 anmälningar till Skogsstyrelsen år 2010 villkorades myndigheten 8 av dem, omkring 0,1 promille med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg År 2006 var siffran 0”, skriver Zaremba.
Jag måste erkänna att jag varit naiv. Jag trodde det fanns ett fungerande skydd för alltför okänslig avverkning. Zarembas artiklar har visat att det är en illusion. Jag har under årens lopp anmält några spelplatser för tjäder till dåvarande Skogsvårdsstyrelsen i tron att de skulle skyddas. De finns inte kvar och det anklagar jag Eskil Erlandsson för liksom för alla andra brutala miljöförstöringar som skogsbruket i vårt land gör sig skyldig till.
Jag tycker att det finns anledning till en omprövning av skogspolitiken i vårt land, att Skogsstyrelsen omstruktureras i grunden att lagstiftningen ger ett ovillkorligt skydd mot skoglig rovdrift och att Eskil Erlandsson lämnar sin post
Det är så att man baxnar. Vilket kvarvarande värde kan finnas på en fastighet, som trots övarklaganden i alla instanser och uppvaktningar hos regeringen plötsligt befinner sig i en miljö som har likheter med slagfältet i Verdun under första världskriget? Har karln förlorat all förmåga att satta sig in i känslorna hos en familj, som flyttar till ett hus nära en vacker skogsmiljö, en trollskog, och som gläds varje morgon när man kommer ut på trappan och ser ljuset som tränger in mellan grenarna och får mossan att glittra, för att sedan bli av med allt. Erlandsson får se bilderna på förödelsen med avverkningen en meter ifrån tomgränsen och konfronteras med skogslagens totalt obefintliga förmåga att skydda från sådana här brutala övergrepp. Han tycker att det är helt i sin ordning.
Erlandsson själv är naturligtvis för alltid försäkrad mot sådan skadegörelse på sin lantgård i Ljungby i Småland.
Skogsstyrelsen har Eskil Erlandsson förvandlat till en papperstiger. Han har avvisat en utredning år 2006 ”Mervärdesskog”, som föreslog att Sverige skulle följa grannländernas exempel och bötfälla skogsägare som bryter mot hänsynsparagrafen, eftersom brotten är så många. Det skulle äventyra äganderätten, menade han i riksdagen. Han har uppenbarligen sett till att Miljöbalken inte gäller för skogsägare som vill avverka och att Skogsstyrelsens beslut om meddelat avverkningstillstånd inte kan överklagas. ”Skogsägaren, som anmält avverkning, får ett automatiskt ej undertecknat svar från Skogsstyrelsen. Om ingen verklig eller elektronisk tjänsteman hör av sig inom 6 veckor är det bara att dundra in med skogsmaskinerna. Av 67000 anmälningar till Skogsstyrelsen år 2010 villkorades myndigheten 8 av dem, omkring 0,1 promille med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg År 2006 var siffran 0”, skriver Zaremba.
Jag måste erkänna att jag varit naiv. Jag trodde det fanns ett fungerande skydd för alltför okänslig avverkning. Zarembas artiklar har visat att det är en illusion. Jag har under årens lopp anmält några spelplatser för tjäder till dåvarande Skogsvårdsstyrelsen i tron att de skulle skyddas. De finns inte kvar och det anklagar jag Eskil Erlandsson för liksom för alla andra brutala miljöförstöringar som skogsbruket i vårt land gör sig skyldig till.
Jag tycker att det finns anledning till en omprövning av skogspolitiken i vårt land, att Skogsstyrelsen omstruktureras i grunden att lagstiftningen ger ett ovillkorligt skydd mot skoglig rovdrift och att Eskil Erlandsson lämnar sin post
torsdag 3 maj 2012
Svar till Örjan Norling, Ljusnans insändarsida
Örjan Norling buntar ihop mig med Kungl. Vetenskapsakademins energiutskott och tycker att jag skriver en konstig insändare och Vetenskapsakademin en konstig artikel, när den massiva utbyggnaden av vindkraften i vårt land ifrågasätts.
Det är inte så konstigt. För det första och det som Vetenskapsakademin bl.a. lyfter fram, är vindkraften en opålitlig och komplicerad energikälla. Under de riktigt kalla perioderna, då energibehovet är som störst, brukar det för det mesta vara vindstilla. Tyskarna, som drabbades av emotionell dimsyn efter kärnkraftolyckan i Fukushima i Japan och började en rask avveckling av kärnkraften, fick känna av det i höstas då det under 40 dagar rådde mycket svaga vindar i landet, som ledde till svåra problem. ”Om inte korrekt spänning och strömstyrka kan garanteras i kraftnäten kan irreparabla skador uppkomma på komplicerad och känslig utrustning, som är vanlig i dagens samhälle”, skriver Vetenskapsakademin i sin artikel. I Tyskland är riskerna för detta uppenbara. Tyskarna håller tydligen på att förlita sig på leverans av stora mängder rysk gas för sin försörjning, som dels är ett fossilt bränsle och dels kan skapa andra problem. Ryssarna är kända för, att när det behövs, göra politik av sina energileveranser.
För det andra ger vindkraften inga bidrag till att minska de fossila utsläppen från elproduktionen i vårt land, som redan har en fossilfri elproduktion. Vindkraften kan heller aldrig bli ett alternativ till kärnkraften. Om pengarna från satsningarna på vindkraft i stället satsats på att minska de fossila utsläppen från trafiksektorn, skulle de ha gjort en ordentlig samhällsnytta.
För det tredje förfular vindkraften landskapsbilden. I det mellansvenska skogsbältet, som redan plågas av en ohejdad expansion av varg och björn, av stora kalhyggen, likformiga virkesåkrar och skogar som genomkorsas av ett finmaskigt rutnät av skogsbilvägar, blir de anskrämliga vindkraftsverken på något sätt finalen på hur man kan missbruka den miljö vi ärvt.
Jag har inget emot att betala elcertifikat, om de används till bra ändamål. Men vindkraften är samma villospår som etanolen och de pengar som jag och flera miljoner andra svenskar varje månad skickar till elcertifikaten, borde inte användas till dessa syften. Konstigare än så är det inte, Örjan Norling.
Det är inte så konstigt. För det första och det som Vetenskapsakademin bl.a. lyfter fram, är vindkraften en opålitlig och komplicerad energikälla. Under de riktigt kalla perioderna, då energibehovet är som störst, brukar det för det mesta vara vindstilla. Tyskarna, som drabbades av emotionell dimsyn efter kärnkraftolyckan i Fukushima i Japan och började en rask avveckling av kärnkraften, fick känna av det i höstas då det under 40 dagar rådde mycket svaga vindar i landet, som ledde till svåra problem. ”Om inte korrekt spänning och strömstyrka kan garanteras i kraftnäten kan irreparabla skador uppkomma på komplicerad och känslig utrustning, som är vanlig i dagens samhälle”, skriver Vetenskapsakademin i sin artikel. I Tyskland är riskerna för detta uppenbara. Tyskarna håller tydligen på att förlita sig på leverans av stora mängder rysk gas för sin försörjning, som dels är ett fossilt bränsle och dels kan skapa andra problem. Ryssarna är kända för, att när det behövs, göra politik av sina energileveranser.
För det andra ger vindkraften inga bidrag till att minska de fossila utsläppen från elproduktionen i vårt land, som redan har en fossilfri elproduktion. Vindkraften kan heller aldrig bli ett alternativ till kärnkraften. Om pengarna från satsningarna på vindkraft i stället satsats på att minska de fossila utsläppen från trafiksektorn, skulle de ha gjort en ordentlig samhällsnytta.
För det tredje förfular vindkraften landskapsbilden. I det mellansvenska skogsbältet, som redan plågas av en ohejdad expansion av varg och björn, av stora kalhyggen, likformiga virkesåkrar och skogar som genomkorsas av ett finmaskigt rutnät av skogsbilvägar, blir de anskrämliga vindkraftsverken på något sätt finalen på hur man kan missbruka den miljö vi ärvt.
Jag har inget emot att betala elcertifikat, om de används till bra ändamål. Men vindkraften är samma villospår som etanolen och de pengar som jag och flera miljoner andra svenskar varje månad skickar till elcertifikaten, borde inte användas till dessa syften. Konstigare än så är det inte, Örjan Norling.
fredag 27 april 2012
Anders Bering Breivik
Har datorspelet World of Warcraft gett bidrag till att forma monstret Anders Bering Breivik?
Enligt uppgifter i media ägnade han större delen av år 2006 till att under c:a 16 timmar om dygnet till att spela det spelet. Figurerna i det spelet är fullkomligt befriade från empati medan de dödar fiender i massor. En död motståndare är en bra motståndare. Kan spelandet ha varit sista finslipningen av formandet av en helt känslokall, oberörd massmördare?
Detta är en kontroversiell frågeställning. De flesta experter är väl överens om att datorspel inte formar de spelande. Men för en person som Breivik med, för att använda ett bevingat uttryck, har en felprogrammerad hjärna, tycker jag att World of Warcraft kan ha spelat en roll.
Han visar samma känslokyla i rätten som aktörerna i spelet. Ett neutralt ansiktsuttryck, som sällan visar någon som helst sinnesrörelse. Han har i rätten uttryckt att han såväl omedelbart före, som under dåden och i rättsalen sett till att trycka ifrån sig alla känslor av empati, medlidande eller ånger. Ibland får man intrycket att man skulle kunna påverka honom med en datormus, att det inte är TV utan ett datorspel vi ser på skärmen.
OK! Jag antar att det är många som ifrågasätter dessa funderingar. Men jag tycker ändå att frågan kan ställas
Enligt uppgifter i media ägnade han större delen av år 2006 till att under c:a 16 timmar om dygnet till att spela det spelet. Figurerna i det spelet är fullkomligt befriade från empati medan de dödar fiender i massor. En död motståndare är en bra motståndare. Kan spelandet ha varit sista finslipningen av formandet av en helt känslokall, oberörd massmördare?
Detta är en kontroversiell frågeställning. De flesta experter är väl överens om att datorspel inte formar de spelande. Men för en person som Breivik med, för att använda ett bevingat uttryck, har en felprogrammerad hjärna, tycker jag att World of Warcraft kan ha spelat en roll.
Han visar samma känslokyla i rätten som aktörerna i spelet. Ett neutralt ansiktsuttryck, som sällan visar någon som helst sinnesrörelse. Han har i rätten uttryckt att han såväl omedelbart före, som under dåden och i rättsalen sett till att trycka ifrån sig alla känslor av empati, medlidande eller ånger. Ibland får man intrycket att man skulle kunna påverka honom med en datormus, att det inte är TV utan ett datorspel vi ser på skärmen.
OK! Jag antar att det är många som ifrågasätter dessa funderingar. Men jag tycker ändå att frågan kan ställas
onsdag 25 april 2012
Låt oss slippa vindkraft i vårt land
” Att en gigantisk vindkraftsutbyggnad genomförs i ett land som Sverige, som redan har ett väl fungerande och fossilfritt elsystem, är obegripligt. Pengarna borde i stället läggas på att minska utsläppen i transportsektorn.” Den som hävdar detta är Kungliga Vetenskapsakademins energiutskott i en debattartikel i Svenska Dagbladet söndagen den 25 april.
Den främsta anledningen till den ohejdade utbyggnaden av vindkraften i vårt land är förekomsten av elcertifikat. Elcertifikaten är en omvänd Robin Hood-modell. Staten tar pengar från vanligt folk vid varje betalning av elräkningen och skickar till elproducenter av förnybar el, som redan har såar av pengar, i form av elcertifikat. Dessa kan säljas till andra producenter, som har skyldighet att köpa. Elproducenterna blir så likvida att man ibland gör rena tokinvesteringar, exempelvis Vattenfalls satsningar kraftverk eldade med den miljöförstörande brunkolen och köp av dåliga kärnkraftverk i Tyskland, som nu genom regeringsbeslut ska läggas ner.
Vindkraft är ju på ett sätt den optimala investeringen för då får man kraftverk som genererar nya sköna elcertifikat. Därför kan vindkraftsbolagen dra omkring bland skogsägare som forna tiders baggbölare och erbjuda bra betalt för att få sätta upp sina anskrämliga och bullrande vindkraftverk på skogsägarnas mark.
TV-programmet ”Uppdrag granskning” beskrev för c:a 2 år sedan i ett program om elförsörjningen i vårt land bl.a. hur elcertifikaten helt snedvrider elmarknaden och hur vi konsumenter via våra elcertifikatpengar får bekosta normala underhåll och ersättningsinvesteringar hos elproducenterna.
Vindkraftverk är kolossala, fula, buillrande och frånstötande och kraftigt miljöstörande i de områden, där man ännu kan uppleva en till viss del ostörd natur. De svarar inte mot något behov i vårt land. Utbyggnaden av vindkraft bidrar inte till minskade fossilutsläpp i elsektorn, där vårt land redan har en fossilfri produktion. Det är alltså fel använda pengar. Pengar som i stället enligt experterna i Kungl. Vetenskapsakademin borde riktas mot transportsektorn, där cirka 35 % av de fossila utsläppen sker i dag.
Stoppas inte utbyggnaden av vindkraft i landet, borde vi försöka få till en betalningsbojkott mot elcertifikaten.
Den främsta anledningen till den ohejdade utbyggnaden av vindkraften i vårt land är förekomsten av elcertifikat. Elcertifikaten är en omvänd Robin Hood-modell. Staten tar pengar från vanligt folk vid varje betalning av elräkningen och skickar till elproducenter av förnybar el, som redan har såar av pengar, i form av elcertifikat. Dessa kan säljas till andra producenter, som har skyldighet att köpa. Elproducenterna blir så likvida att man ibland gör rena tokinvesteringar, exempelvis Vattenfalls satsningar kraftverk eldade med den miljöförstörande brunkolen och köp av dåliga kärnkraftverk i Tyskland, som nu genom regeringsbeslut ska läggas ner.
Vindkraft är ju på ett sätt den optimala investeringen för då får man kraftverk som genererar nya sköna elcertifikat. Därför kan vindkraftsbolagen dra omkring bland skogsägare som forna tiders baggbölare och erbjuda bra betalt för att få sätta upp sina anskrämliga och bullrande vindkraftverk på skogsägarnas mark.
TV-programmet ”Uppdrag granskning” beskrev för c:a 2 år sedan i ett program om elförsörjningen i vårt land bl.a. hur elcertifikaten helt snedvrider elmarknaden och hur vi konsumenter via våra elcertifikatpengar får bekosta normala underhåll och ersättningsinvesteringar hos elproducenterna.
Vindkraftverk är kolossala, fula, buillrande och frånstötande och kraftigt miljöstörande i de områden, där man ännu kan uppleva en till viss del ostörd natur. De svarar inte mot något behov i vårt land. Utbyggnaden av vindkraft bidrar inte till minskade fossilutsläpp i elsektorn, där vårt land redan har en fossilfri produktion. Det är alltså fel använda pengar. Pengar som i stället enligt experterna i Kungl. Vetenskapsakademin borde riktas mot transportsektorn, där cirka 35 % av de fossila utsläppen sker i dag.
Stoppas inte utbyggnaden av vindkraft i landet, borde vi försöka få till en betalningsbojkott mot elcertifikaten.
måndag 19 mars 2012
Rikspolischef Bengt Svensson gör en pudel och sparkar nedåt
Ryktet går att den svenska polisorganisationen med 28 000 anställda dras med förtryck, hot och repressalier mot poliser som påtalar fel och missförhållanden inom kåren. Det har uppmärksammats i media och rikspolischef Bengt Svensson intervjuades ganska nyligen om dessa rykten. Han verkade okunnig om dessa förhållanden och sa bl.a. att om det så bara förekommer ett fall av den här typen, så är det ett allvarligt fel och ska bekämpas.
P1-programmet Kaliber har grävt ner sig i frågan och kommit upp med följande: Man har pratat med 30 poliser på olika håll i landet som bekräftar att det förhåller sig precis som ryktet säger. Över 50 % av polisens skyddsombud i landet bekräftar också bilden av en organisation som förtrycker och hotar poliser som påtalar fel och brister i organisationen.
I dagens P1-morgon redovisas ett fall där polisen Thomas Agnevik i Östergötland, som är skyddsombud, hos ledningen i Östergötland påtalat att polisens olika fordon lastas så tungt i olika uppdrag att de kan utgöra en trafikfara och riskera både polisers och mötande trafikanters liv och hälsa. Han fick ingen reaktion över huvud taget och efter en tid vände han sig till lokala media och beskrev problemet. Därefter skrev han ett brev till rikspolischef Bengt Svensson och bad om hans syn på problemet. Han, i sin tur, bad en polismästare som tjänstgjorde tillfälligt på RPS att besvara brevet.
När Thomas Agnevik fick detta brev så fick han veta att han med sina åtgärder, bl.a. kontakten med media hade skadat de personliga relationerna mellan honom och organisationen i stort och att han dessutom hade skadat hela polisorganisationen. Han upplevde brevet som hotfullt och kände oro för sin anställning.
När Bengt Svensson ska bemöta detta i dagens P1-morgon, så säger han att brevet fått en mycket olycklig formulering och att den tillfälligt tjänstgörande polismästaren fått ett alldeles för stort uppdrag. Bengt Svensson tar på sig sitt ansvar för att det gått snett. På reporterns fråga om en polismästare inte känner till att det är en grundlagsskyddad rättighet att informera media svarar Svensson att det är klart att han gör.
Att RPS har befattningshavare, som så uppenbart saknar taktisk begåvning, är förvånande. Här ska man hantera en situation, där ett skyddsombud i organisationen fört fram en berättigad kritik och när reaktion från den berörda ledningen uteblir, vänt sig till media. Minsta eftertanke borde väl ha lett fram till slutsatsen att felaktiga formuleringar i brevet till Agnevik, direkt skulle slå tillbaka mot RPS. Det är också förvånande och beklämmande att Bengt Svensson inte korrekturläst det brev som han nu skyller på den tillfälligt inlånade polismästaren. I stället sparkar han nedåt samtidigt som han gör en pudel.
Polisen i Sverige har fått utomordentligt stora resurser under senare år. Resultaten i form av högre uppklarningsfrekvens, insatser mot vardagsbrottsligheten i form av inbrott, rån m.m. låter vänta på sig. Författaren och förre professorn vid Polishögskolan,Leif GW Persson, har i TV-programmet ”Veckans brott” tydligt uttalat att väldigt många poliser är lata och ovilliga att utföra mer krävande insatser. Unga, nyutbildade poliser, som kommer till jobbet med glöd och ambition att göra ett gott jobb, mals ner av den destruktiva kårandan och anpassar sig till den kultur som råder. Allmänhetens förtroende för den svenska polisen är lågt. Det måste vara något grundläggande fel med den svenska polisens organisation. Klart läge för en grundläggande översyn och byte av högsta operativa ledning, som uppenbarligen inte lyckas att styra denna svårstyrda organisation.
P1-programmet Kaliber har grävt ner sig i frågan och kommit upp med följande: Man har pratat med 30 poliser på olika håll i landet som bekräftar att det förhåller sig precis som ryktet säger. Över 50 % av polisens skyddsombud i landet bekräftar också bilden av en organisation som förtrycker och hotar poliser som påtalar fel och brister i organisationen.
I dagens P1-morgon redovisas ett fall där polisen Thomas Agnevik i Östergötland, som är skyddsombud, hos ledningen i Östergötland påtalat att polisens olika fordon lastas så tungt i olika uppdrag att de kan utgöra en trafikfara och riskera både polisers och mötande trafikanters liv och hälsa. Han fick ingen reaktion över huvud taget och efter en tid vände han sig till lokala media och beskrev problemet. Därefter skrev han ett brev till rikspolischef Bengt Svensson och bad om hans syn på problemet. Han, i sin tur, bad en polismästare som tjänstgjorde tillfälligt på RPS att besvara brevet.
När Thomas Agnevik fick detta brev så fick han veta att han med sina åtgärder, bl.a. kontakten med media hade skadat de personliga relationerna mellan honom och organisationen i stort och att han dessutom hade skadat hela polisorganisationen. Han upplevde brevet som hotfullt och kände oro för sin anställning.
När Bengt Svensson ska bemöta detta i dagens P1-morgon, så säger han att brevet fått en mycket olycklig formulering och att den tillfälligt tjänstgörande polismästaren fått ett alldeles för stort uppdrag. Bengt Svensson tar på sig sitt ansvar för att det gått snett. På reporterns fråga om en polismästare inte känner till att det är en grundlagsskyddad rättighet att informera media svarar Svensson att det är klart att han gör.
Att RPS har befattningshavare, som så uppenbart saknar taktisk begåvning, är förvånande. Här ska man hantera en situation, där ett skyddsombud i organisationen fört fram en berättigad kritik och när reaktion från den berörda ledningen uteblir, vänt sig till media. Minsta eftertanke borde väl ha lett fram till slutsatsen att felaktiga formuleringar i brevet till Agnevik, direkt skulle slå tillbaka mot RPS. Det är också förvånande och beklämmande att Bengt Svensson inte korrekturläst det brev som han nu skyller på den tillfälligt inlånade polismästaren. I stället sparkar han nedåt samtidigt som han gör en pudel.
Polisen i Sverige har fått utomordentligt stora resurser under senare år. Resultaten i form av högre uppklarningsfrekvens, insatser mot vardagsbrottsligheten i form av inbrott, rån m.m. låter vänta på sig. Författaren och förre professorn vid Polishögskolan,Leif GW Persson, har i TV-programmet ”Veckans brott” tydligt uttalat att väldigt många poliser är lata och ovilliga att utföra mer krävande insatser. Unga, nyutbildade poliser, som kommer till jobbet med glöd och ambition att göra ett gott jobb, mals ner av den destruktiva kårandan och anpassar sig till den kultur som råder. Allmänhetens förtroende för den svenska polisen är lågt. Det måste vara något grundläggande fel med den svenska polisens organisation. Klart läge för en grundläggande översyn och byte av högsta operativa ledning, som uppenbarligen inte lyckas att styra denna svårstyrda organisation.
onsdag 7 mars 2012
Kirov-vargar
Är det fler än jag som noterat och funderat över den vanligt förekommande gula färgen man ser på bilder av levande och döda vargar i vårt land? Ska inte ”gråben” vara grå? I en artikel i tidningen ”Åbo Underrättelser” den 18 januari 2012 ge den synnerligen meriterade professorn och överkonservatorn vid Helsingfors Zoologiska Museum, Eirik Granqvist, en förklaring till detta fenomen.
Han hävdar att de ”genetiskt ytterst värdefulla vargar” som av och till invandrar österifrån till Sverige i och många av de i Sverige levande vargarna i själva verket till största delen härstammar från korsningar mellan vargar och Laikatikar. Under kommunisttiden odlade ryssarna dessa korsningar på Kirovinstitutet för användning i gränsbevakningen. De egenskaper man odlade på var att få fram djur som var ytterst vaksamma, inte skällde och var mer stationära än vanliga vargar. En stor del av dessa framodlade exemplar hade den gula färg vi nu kan se på många bilder på vargar i Sverige Nu har dessa individer avlösts av elektronisk gränsbevakning och varghybriderna ha släppts ut i naturen på sedvanligt ryskt sätt att klara sig bäst de kan. Det har visat sig att dessa korsningar accepteras utan problem ar fritt levande vargar. Även andra korsningar mellan varg och hund förekommer i Ryssland, bl.a. har korsning mellan varg och sibirian husky iakttagits. Ryssarna har nyligen höjt skottpengarna, för både dessa korsningar och den ursprungliga sibiriska skogsvargen.
Granqvist hävdar t.ex. att den vargtik som nyligen för tredje gången flyttats med helikoptertransport från renbetesland till Mellansverige och sedan återvänt och som av svenska forskare beskrivs som genetisk synnerligen värdefull för att minska inaveln i den svenska vargstammen i själva verket är en byracka och Kirov-varg.
Granqvist har heller ingen förståelse för påståendet om den svårt inavlade svenska vargstammen, som enligt forskaruppgifter ska ha lett till omfattande skador på djuren. Han hävdar att några inavelsproblem för vilda vargstammar inte är kända någonstans. Uppgifter från den senaste licensjakten på varg i vårt land visade heller inga inavelsskador.
Granqvist avslutar sin artikel med följande tänkvärda ord:
”På det här viset har vi snartingen verklig sibirisk skogsvarg kvar i Finland, Sverige och Norge utan enbart brokiga byrackor, men kanske det är dit man strävar? Möjligast stationära odjur som omöjliggör livet på landsbygden.”
Han hävdar att de ”genetiskt ytterst värdefulla vargar” som av och till invandrar österifrån till Sverige i och många av de i Sverige levande vargarna i själva verket till största delen härstammar från korsningar mellan vargar och Laikatikar. Under kommunisttiden odlade ryssarna dessa korsningar på Kirovinstitutet för användning i gränsbevakningen. De egenskaper man odlade på var att få fram djur som var ytterst vaksamma, inte skällde och var mer stationära än vanliga vargar. En stor del av dessa framodlade exemplar hade den gula färg vi nu kan se på många bilder på vargar i Sverige Nu har dessa individer avlösts av elektronisk gränsbevakning och varghybriderna ha släppts ut i naturen på sedvanligt ryskt sätt att klara sig bäst de kan. Det har visat sig att dessa korsningar accepteras utan problem ar fritt levande vargar. Även andra korsningar mellan varg och hund förekommer i Ryssland, bl.a. har korsning mellan varg och sibirian husky iakttagits. Ryssarna har nyligen höjt skottpengarna, för både dessa korsningar och den ursprungliga sibiriska skogsvargen.
Granqvist hävdar t.ex. att den vargtik som nyligen för tredje gången flyttats med helikoptertransport från renbetesland till Mellansverige och sedan återvänt och som av svenska forskare beskrivs som genetisk synnerligen värdefull för att minska inaveln i den svenska vargstammen i själva verket är en byracka och Kirov-varg.
Granqvist har heller ingen förståelse för påståendet om den svårt inavlade svenska vargstammen, som enligt forskaruppgifter ska ha lett till omfattande skador på djuren. Han hävdar att några inavelsproblem för vilda vargstammar inte är kända någonstans. Uppgifter från den senaste licensjakten på varg i vårt land visade heller inga inavelsskador.
Granqvist avslutar sin artikel med följande tänkvärda ord:
”På det här viset har vi snartingen verklig sibirisk skogsvarg kvar i Finland, Sverige och Norge utan enbart brokiga byrackor, men kanske det är dit man strävar? Möjligast stationära odjur som omöjliggör livet på landsbygden.”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)