Upprörd och förbannad äntrade Miljöpartiets partisekretare Anders Wallner talarstolen på partiets kongress i söndags och ropade med retorisk hetta ut över de församlade ombuden: ”Vad fegt, har lantisarna fått vetorätt nu?” Kongressen hade beslutat att miljöskadliga subventioner skulle fasas ut, men av valtaktiska skäl hade reseavdraget för bilåkning till och från jobbet fått en frisedel tills vidare.
Den typiske miljöpartisten är ung, välutbildad, bosatt i välmående medelklassområden i landets storstäder. Ett svärmiskt naturintresse är utmärkande liksom kärnkraftsmotståndet. Bilåkning är en styggelse för den typiske miljöpartisten och ett uttryck för det är att förslaget om att slopa reseavdraget tog sig ända fram till omröstning på kongressen. Ett annat miljöpartistiskt mål för att kupera bilåkandet är olika förslag om drastiska höjningar av drivmedelsskatterna. Själv har miljöpartisten tillgång till en utmärkt kollektivtrafik utanför villatomten.
Ett annat utmärkande drag är oreserverat stöd för stora rovdjur hos lantisarna och motstånd mot jakt. 2-3000 vargar i landet anses vara ett rimligt mål.
I en nyligen publicerad rapport om journalistkårens partisympatier stödde 41 % av kåren Miljöpartiet. På Sveriges radio var Miljöpartiet första val för 54 % av de anställda journalisterna. Därmed har partiet en enorm megafon för opinionsbildning och lobbying.
Maziej Zaremba har i sin avslöjande artikelserie ”Skogen vi ärvde” pekat på att en stockholmare kan sätta sig på cykeln och åka till en skog, där han/hon kan vandra i timmar utan att stöta på ett kalhygge eller en väg. För oss lantisar tar det högsta en kvarts promenad innan vi möter en väg, ett kalhygge, en virkesåker eller risig och motbjudande Contortaplantering.
Miljöpartiet har en blind fläck i sitt miljöengagemang och det är den miljöförstöring som sker i den svenska skogen. När hörde vi en miljöpartist stå upp till försvar för en privat skogsägare som hotas av åtal av Skogsstyrelsen om han inte kalavverkar sin skog? Vilka motioner har partiet lagt med krav på reformering av skogslagstiftningen och Skogsstyrelsen? Har man tagit några initiativ för att hindra storskogsbrukets misshandel av landets skogar? Man stöder glatt etableringen av hiskeliga åbäken till vindkraftverk hos oss lantisar, som dels inskränker allemansrätten och dels kräver nya vägar rakt upp i bergen, som kommer att öka risken för svåra översvämningar i det allt mer nederbördsrika klimat vi har framför oss.
Det verkar som om miljöpartisterna tycker att detta kan vi ha, vi lantisar, och passar inte galoscherna kan väl vi liksom de flytta in till stan.
tisdag 29 maj 2012
torsdag 17 maj 2012
Replik Birgitta Ohlsson
2012-05-16
Birgitta Ohlsson kallar mig som lekman tillsammans med en rad opinionsbildare och vetenskapsmän för vilseledda opinionsbildare, (Ljusnan 15 maj), och ser själv tydligen vindkraften som helt problemfri. För att vara aktiv miljöpartist är det en något märklig hållning.
Den skog som vi lärt oss älska är på många håll på väg mot en oljeblänkande, dieseldoftande, hyggesplöjd tårta, garnerad med virkesåkrar. Strösslingen på toppen av tårtan med allt fler monstruösa, vägkrävande, bullrande åbäken till vindkraftverk har påbörjats. När skogs- och vindkraftsbolagen förverkligat sina planer så kommer vi på flera ställen finna en ny skog – en skog av vindkraftverk som kastar livsfarliga isprojektiler omkring sig på långa avstånd. Då har vi en allvarlig inskränkning av allemansrätten. De vägar som vindkraften kräver går rakt upp i bergen och kommer att ge kraftiga bidrag till ökande översvämningsrisker i det allt nederbördsrikare klimat vi står inför.
Det finns bara ett skäl till skogsindustrins starka drivkrafter för etablering av vindkraftverk och det är den enorma tillgången på lättförtjänta pengar som ställs till förfogande för uppförande och drift som vi alla tillhandahåller genom elcertifikaten från våra elräkningar. Miljöpartisten Birgitta Ohlsson tycker uppenbarligen att det är helt i sin ordning.
Sedan år 2009 har vårt land högre intäkter från utlandsturism än vad vi gör av med när vi själva reser utomlands. Turismen har fler anställda än de 14 största företagen i Sverige och omsatte år 2010 87 miljarder, nästan lika mycket som exporten av svenskt stål, järn och sågvirke tillsammans. Tror någon att de kommer att fortsätta komma i samma omfattning om den vackra, lugna miljö de söker är nedlusad av vindkraftverk, som de har nog av i sin hemmiljö.
Jag är stark motståndare till att mina elcertikatpengar går till vindkraft och jag delar Kungl. Vetenskapsakademins åsikt att en mycket mer konstruktiva användning av dessa pengar vore att satsa på vägtrafiken som står för 30% av CO2-utsläppen i landet.
Birgitta Ohlssons miljöengagemang verkar börja och sluta i kampen mot kärnkraft.
Birgitta Ohlsson kallar mig som lekman tillsammans med en rad opinionsbildare och vetenskapsmän för vilseledda opinionsbildare, (Ljusnan 15 maj), och ser själv tydligen vindkraften som helt problemfri. För att vara aktiv miljöpartist är det en något märklig hållning.
Den skog som vi lärt oss älska är på många håll på väg mot en oljeblänkande, dieseldoftande, hyggesplöjd tårta, garnerad med virkesåkrar. Strösslingen på toppen av tårtan med allt fler monstruösa, vägkrävande, bullrande åbäken till vindkraftverk har påbörjats. När skogs- och vindkraftsbolagen förverkligat sina planer så kommer vi på flera ställen finna en ny skog – en skog av vindkraftverk som kastar livsfarliga isprojektiler omkring sig på långa avstånd. Då har vi en allvarlig inskränkning av allemansrätten. De vägar som vindkraften kräver går rakt upp i bergen och kommer att ge kraftiga bidrag till ökande översvämningsrisker i det allt nederbördsrikare klimat vi står inför.
Det finns bara ett skäl till skogsindustrins starka drivkrafter för etablering av vindkraftverk och det är den enorma tillgången på lättförtjänta pengar som ställs till förfogande för uppförande och drift som vi alla tillhandahåller genom elcertifikaten från våra elräkningar. Miljöpartisten Birgitta Ohlsson tycker uppenbarligen att det är helt i sin ordning.
Sedan år 2009 har vårt land högre intäkter från utlandsturism än vad vi gör av med när vi själva reser utomlands. Turismen har fler anställda än de 14 största företagen i Sverige och omsatte år 2010 87 miljarder, nästan lika mycket som exporten av svenskt stål, järn och sågvirke tillsammans. Tror någon att de kommer att fortsätta komma i samma omfattning om den vackra, lugna miljö de söker är nedlusad av vindkraftverk, som de har nog av i sin hemmiljö.
Jag är stark motståndare till att mina elcertikatpengar går till vindkraft och jag delar Kungl. Vetenskapsakademins åsikt att en mycket mer konstruktiva användning av dessa pengar vore att satsa på vägtrafiken som står för 30% av CO2-utsläppen i landet.
Birgitta Ohlssons miljöengagemang verkar börja och sluta i kampen mot kärnkraft.
måndag 14 maj 2012
Företagsklimat i Bollnäs
Arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringslivs årliga ranking av företagsklimatet presenterades den 23 april i år. Det har tydligen Ljusnan funnit mindre läsvärt eftersom man inte har presenterat resultaten för år 2011. Bollnäs hamnar där på plats 228 av 290 kommuner, minus 11 placeringar sedan år 2010.
Svenskt Näringsliv har mätt företagsklimatet i landets kommuner sedan år 1999. Den främsta orsaken till detta är att organisationen ser ett samband mellan kommunernas företagsklimat och hur företagen och därmed jobben och välfärden utvecklas i kommunerna
"Eftersom det finns ett direkt och mycket tydligt samband mellan hur företagen i en kommun uppfattar dialogen med sin kommunledning och hur det går för kommunen i vår ranking, kan man inte nog betona betydelsen av en god lokal dialog”, påpekar Carl Ström i Svenskt Näringsliv i en kommentar till 2011 års undersökning.
Jag är övertygad om att det är i det avseendet man ska söka förklaringen till Bollnäs klena resultat och företagsklimat. Det är den politiska och administrativa kommunledningens ansvar att inpränta i varje cell av kommunen vikten av ett bra bemötande, lyhördhet och hjälpsamhet mot företag som vänder sig till kommunen. Det spelar ingen roll om kommunen, som Bollnäs har, kompetenta, hårt arbetande medarbetare på näringslivskontoret, om företagen överallt i andra kontakter med kommunen möts av tveksamhetet, byråkrati och svagt engagemang.
Man skulle kunna göra en katalogaria med texter från projekt i kommunens två senaste, av fullmäktige antagna, näringslivsprogram som sänkts eller snöpts med starkt inflytande från folkpartiet och med benäget bistånd av Ljusnans ledarsida. Det handlar om Brotorget och byggande av galleria för HM m.fl. och centrumnära camping som fp gick till val på att stoppa, liksom satsning på gröna näringar som bl.a. innefattade byggande av ett företagshotell för slakteri, styckningsanläggning och 2 andra livsmedelsföretag. Satsningen på Nytorp med bl.a. ett centrum för livsmedelsutveckling där regionens kommuner gett Bollnäs mandatet genom att stödja projektet. Där kommunen för övrigt redan hade byggt en hästanläggning för 15 mkr för att bredda och stärka jordbruksutbildningen och kunna bli ett centrum för utvecklad hästnäring.
Om man vill ha ett bra företagsklimat använder man inte den kommunala makten till att jävlas med folk man av en eller annan orsak ogillar. Dåligt företagsklimat sprids som ringar på vattnet med stor hastighet. Svenskt Näringslivs kommunranking är med stor säkerhet en viktig källa till information för företag som söker nya orter för etablering. Och med den kunskapen om Bollnäs lär inte vår kommun bli något förstahandsval. För jobben och välfärden skull bör mätningen av företagsklimatet inte nonchaleras. Ett första mål för Bollnäs borde vara att kravla sig upp till den övre halvan av kommuner i mätningarna.
Svenskt Näringsliv har mätt företagsklimatet i landets kommuner sedan år 1999. Den främsta orsaken till detta är att organisationen ser ett samband mellan kommunernas företagsklimat och hur företagen och därmed jobben och välfärden utvecklas i kommunerna
"Eftersom det finns ett direkt och mycket tydligt samband mellan hur företagen i en kommun uppfattar dialogen med sin kommunledning och hur det går för kommunen i vår ranking, kan man inte nog betona betydelsen av en god lokal dialog”, påpekar Carl Ström i Svenskt Näringsliv i en kommentar till 2011 års undersökning.
Jag är övertygad om att det är i det avseendet man ska söka förklaringen till Bollnäs klena resultat och företagsklimat. Det är den politiska och administrativa kommunledningens ansvar att inpränta i varje cell av kommunen vikten av ett bra bemötande, lyhördhet och hjälpsamhet mot företag som vänder sig till kommunen. Det spelar ingen roll om kommunen, som Bollnäs har, kompetenta, hårt arbetande medarbetare på näringslivskontoret, om företagen överallt i andra kontakter med kommunen möts av tveksamhetet, byråkrati och svagt engagemang.
Man skulle kunna göra en katalogaria med texter från projekt i kommunens två senaste, av fullmäktige antagna, näringslivsprogram som sänkts eller snöpts med starkt inflytande från folkpartiet och med benäget bistånd av Ljusnans ledarsida. Det handlar om Brotorget och byggande av galleria för HM m.fl. och centrumnära camping som fp gick till val på att stoppa, liksom satsning på gröna näringar som bl.a. innefattade byggande av ett företagshotell för slakteri, styckningsanläggning och 2 andra livsmedelsföretag. Satsningen på Nytorp med bl.a. ett centrum för livsmedelsutveckling där regionens kommuner gett Bollnäs mandatet genom att stödja projektet. Där kommunen för övrigt redan hade byggt en hästanläggning för 15 mkr för att bredda och stärka jordbruksutbildningen och kunna bli ett centrum för utvecklad hästnäring.
Om man vill ha ett bra företagsklimat använder man inte den kommunala makten till att jävlas med folk man av en eller annan orsak ogillar. Dåligt företagsklimat sprids som ringar på vattnet med stor hastighet. Svenskt Näringslivs kommunranking är med stor säkerhet en viktig källa till information för företag som söker nya orter för etablering. Och med den kunskapen om Bollnäs lär inte vår kommun bli något förstahandsval. För jobben och välfärden skull bör mätningen av företagsklimatet inte nonchaleras. Ett första mål för Bollnäs borde vara att kravla sig upp till den övre halvan av kommuner i mätningarna.
fredag 4 maj 2012
Avgå landsbygdsminister Eskil Erlandsson
När landsbygdsminister Eskil Erlandsson nyligen intervjuades av DN:s reporter Maciej Zaremba om det icke existerande skyddet för skyddsvärd skog, svarade han så här på frågan vad ska människor göra som fått se sin älskade skog skövlas av skogsmaskiner: ”Men dom har ju tomten kvar!”
Det är så att man baxnar. Vilket kvarvarande värde kan finnas på en fastighet, som trots övarklaganden i alla instanser och uppvaktningar hos regeringen plötsligt befinner sig i en miljö som har likheter med slagfältet i Verdun under första världskriget? Har karln förlorat all förmåga att satta sig in i känslorna hos en familj, som flyttar till ett hus nära en vacker skogsmiljö, en trollskog, och som gläds varje morgon när man kommer ut på trappan och ser ljuset som tränger in mellan grenarna och får mossan att glittra, för att sedan bli av med allt. Erlandsson får se bilderna på förödelsen med avverkningen en meter ifrån tomgränsen och konfronteras med skogslagens totalt obefintliga förmåga att skydda från sådana här brutala övergrepp. Han tycker att det är helt i sin ordning.
Erlandsson själv är naturligtvis för alltid försäkrad mot sådan skadegörelse på sin lantgård i Ljungby i Småland.
Skogsstyrelsen har Eskil Erlandsson förvandlat till en papperstiger. Han har avvisat en utredning år 2006 ”Mervärdesskog”, som föreslog att Sverige skulle följa grannländernas exempel och bötfälla skogsägare som bryter mot hänsynsparagrafen, eftersom brotten är så många. Det skulle äventyra äganderätten, menade han i riksdagen. Han har uppenbarligen sett till att Miljöbalken inte gäller för skogsägare som vill avverka och att Skogsstyrelsens beslut om meddelat avverkningstillstånd inte kan överklagas. ”Skogsägaren, som anmält avverkning, får ett automatiskt ej undertecknat svar från Skogsstyrelsen. Om ingen verklig eller elektronisk tjänsteman hör av sig inom 6 veckor är det bara att dundra in med skogsmaskinerna. Av 67000 anmälningar till Skogsstyrelsen år 2010 villkorades myndigheten 8 av dem, omkring 0,1 promille med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg År 2006 var siffran 0”, skriver Zaremba.
Jag måste erkänna att jag varit naiv. Jag trodde det fanns ett fungerande skydd för alltför okänslig avverkning. Zarembas artiklar har visat att det är en illusion. Jag har under årens lopp anmält några spelplatser för tjäder till dåvarande Skogsvårdsstyrelsen i tron att de skulle skyddas. De finns inte kvar och det anklagar jag Eskil Erlandsson för liksom för alla andra brutala miljöförstöringar som skogsbruket i vårt land gör sig skyldig till.
Jag tycker att det finns anledning till en omprövning av skogspolitiken i vårt land, att Skogsstyrelsen omstruktureras i grunden att lagstiftningen ger ett ovillkorligt skydd mot skoglig rovdrift och att Eskil Erlandsson lämnar sin post
Det är så att man baxnar. Vilket kvarvarande värde kan finnas på en fastighet, som trots övarklaganden i alla instanser och uppvaktningar hos regeringen plötsligt befinner sig i en miljö som har likheter med slagfältet i Verdun under första världskriget? Har karln förlorat all förmåga att satta sig in i känslorna hos en familj, som flyttar till ett hus nära en vacker skogsmiljö, en trollskog, och som gläds varje morgon när man kommer ut på trappan och ser ljuset som tränger in mellan grenarna och får mossan att glittra, för att sedan bli av med allt. Erlandsson får se bilderna på förödelsen med avverkningen en meter ifrån tomgränsen och konfronteras med skogslagens totalt obefintliga förmåga att skydda från sådana här brutala övergrepp. Han tycker att det är helt i sin ordning.
Erlandsson själv är naturligtvis för alltid försäkrad mot sådan skadegörelse på sin lantgård i Ljungby i Småland.
Skogsstyrelsen har Eskil Erlandsson förvandlat till en papperstiger. Han har avvisat en utredning år 2006 ”Mervärdesskog”, som föreslog att Sverige skulle följa grannländernas exempel och bötfälla skogsägare som bryter mot hänsynsparagrafen, eftersom brotten är så många. Det skulle äventyra äganderätten, menade han i riksdagen. Han har uppenbarligen sett till att Miljöbalken inte gäller för skogsägare som vill avverka och att Skogsstyrelsens beslut om meddelat avverkningstillstånd inte kan överklagas. ”Skogsägaren, som anmält avverkning, får ett automatiskt ej undertecknat svar från Skogsstyrelsen. Om ingen verklig eller elektronisk tjänsteman hör av sig inom 6 veckor är det bara att dundra in med skogsmaskinerna. Av 67000 anmälningar till Skogsstyrelsen år 2010 villkorades myndigheten 8 av dem, omkring 0,1 promille med krav på hänsyn till människa eller landskap. Vilket ändå var ett framsteg År 2006 var siffran 0”, skriver Zaremba.
Jag måste erkänna att jag varit naiv. Jag trodde det fanns ett fungerande skydd för alltför okänslig avverkning. Zarembas artiklar har visat att det är en illusion. Jag har under årens lopp anmält några spelplatser för tjäder till dåvarande Skogsvårdsstyrelsen i tron att de skulle skyddas. De finns inte kvar och det anklagar jag Eskil Erlandsson för liksom för alla andra brutala miljöförstöringar som skogsbruket i vårt land gör sig skyldig till.
Jag tycker att det finns anledning till en omprövning av skogspolitiken i vårt land, att Skogsstyrelsen omstruktureras i grunden att lagstiftningen ger ett ovillkorligt skydd mot skoglig rovdrift och att Eskil Erlandsson lämnar sin post
torsdag 3 maj 2012
Svar till Örjan Norling, Ljusnans insändarsida
Örjan Norling buntar ihop mig med Kungl. Vetenskapsakademins energiutskott och tycker att jag skriver en konstig insändare och Vetenskapsakademin en konstig artikel, när den massiva utbyggnaden av vindkraften i vårt land ifrågasätts.
Det är inte så konstigt. För det första och det som Vetenskapsakademin bl.a. lyfter fram, är vindkraften en opålitlig och komplicerad energikälla. Under de riktigt kalla perioderna, då energibehovet är som störst, brukar det för det mesta vara vindstilla. Tyskarna, som drabbades av emotionell dimsyn efter kärnkraftolyckan i Fukushima i Japan och började en rask avveckling av kärnkraften, fick känna av det i höstas då det under 40 dagar rådde mycket svaga vindar i landet, som ledde till svåra problem. ”Om inte korrekt spänning och strömstyrka kan garanteras i kraftnäten kan irreparabla skador uppkomma på komplicerad och känslig utrustning, som är vanlig i dagens samhälle”, skriver Vetenskapsakademin i sin artikel. I Tyskland är riskerna för detta uppenbara. Tyskarna håller tydligen på att förlita sig på leverans av stora mängder rysk gas för sin försörjning, som dels är ett fossilt bränsle och dels kan skapa andra problem. Ryssarna är kända för, att när det behövs, göra politik av sina energileveranser.
För det andra ger vindkraften inga bidrag till att minska de fossila utsläppen från elproduktionen i vårt land, som redan har en fossilfri elproduktion. Vindkraften kan heller aldrig bli ett alternativ till kärnkraften. Om pengarna från satsningarna på vindkraft i stället satsats på att minska de fossila utsläppen från trafiksektorn, skulle de ha gjort en ordentlig samhällsnytta.
För det tredje förfular vindkraften landskapsbilden. I det mellansvenska skogsbältet, som redan plågas av en ohejdad expansion av varg och björn, av stora kalhyggen, likformiga virkesåkrar och skogar som genomkorsas av ett finmaskigt rutnät av skogsbilvägar, blir de anskrämliga vindkraftsverken på något sätt finalen på hur man kan missbruka den miljö vi ärvt.
Jag har inget emot att betala elcertifikat, om de används till bra ändamål. Men vindkraften är samma villospår som etanolen och de pengar som jag och flera miljoner andra svenskar varje månad skickar till elcertifikaten, borde inte användas till dessa syften. Konstigare än så är det inte, Örjan Norling.
Det är inte så konstigt. För det första och det som Vetenskapsakademin bl.a. lyfter fram, är vindkraften en opålitlig och komplicerad energikälla. Under de riktigt kalla perioderna, då energibehovet är som störst, brukar det för det mesta vara vindstilla. Tyskarna, som drabbades av emotionell dimsyn efter kärnkraftolyckan i Fukushima i Japan och började en rask avveckling av kärnkraften, fick känna av det i höstas då det under 40 dagar rådde mycket svaga vindar i landet, som ledde till svåra problem. ”Om inte korrekt spänning och strömstyrka kan garanteras i kraftnäten kan irreparabla skador uppkomma på komplicerad och känslig utrustning, som är vanlig i dagens samhälle”, skriver Vetenskapsakademin i sin artikel. I Tyskland är riskerna för detta uppenbara. Tyskarna håller tydligen på att förlita sig på leverans av stora mängder rysk gas för sin försörjning, som dels är ett fossilt bränsle och dels kan skapa andra problem. Ryssarna är kända för, att när det behövs, göra politik av sina energileveranser.
För det andra ger vindkraften inga bidrag till att minska de fossila utsläppen från elproduktionen i vårt land, som redan har en fossilfri elproduktion. Vindkraften kan heller aldrig bli ett alternativ till kärnkraften. Om pengarna från satsningarna på vindkraft i stället satsats på att minska de fossila utsläppen från trafiksektorn, skulle de ha gjort en ordentlig samhällsnytta.
För det tredje förfular vindkraften landskapsbilden. I det mellansvenska skogsbältet, som redan plågas av en ohejdad expansion av varg och björn, av stora kalhyggen, likformiga virkesåkrar och skogar som genomkorsas av ett finmaskigt rutnät av skogsbilvägar, blir de anskrämliga vindkraftsverken på något sätt finalen på hur man kan missbruka den miljö vi ärvt.
Jag har inget emot att betala elcertifikat, om de används till bra ändamål. Men vindkraften är samma villospår som etanolen och de pengar som jag och flera miljoner andra svenskar varje månad skickar till elcertifikaten, borde inte användas till dessa syften. Konstigare än så är det inte, Örjan Norling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)