25 årliga FN-konferenser om miljön i stort sett utan resultat

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   


I mitten av december förra året genomfördes FN:s årliga miljökonferens under medverkan av i stort sett världens alla stater i Madrid.  Det var 25 mötet i ordningen som förkortas COP 25. När utrikesminister Ann Linde intervjuades av SVT-rapport, när COP 25 avslutats, var hennes kommentar: ”Jag är jävligt besviken”.  Det är nog den vanliga reaktionen hos de ledamöter som vill åstadkomma konkreta resultat efter avslutade COP-möten. Däremot lär klimatförnekande stater eller stater med stora tillgångar av fossilt kol, olja eller naturgas, som med sina veton återigen hejdat snabba och nödvändiga åtgärder, vara nöjda. COP 21 i Paris var ett undantag då man jublade över att man kommit överens om det första allomfattande klimatavtalet: Den entusiasmen har falnat. Avtalet träder i kraft i år men ännu – efter fem år -har man inte ens lyckats komma överens om handbok för tillämpning av avtalet. Avtalet saknar sanktioner mot länder som bryter mot givna löften. Med vetot kan alla länder hindra beslut. USA kommer att lämna avtalet i höst om inte det amerikanska folket kan göra sig av med olyckan Donald Trump.



När man efter 25 år har levererat generande usla resultat, medan den akuta klimatkrisen snart tornar upp med kapacitet att eliminera stora delar allt levande på jorden, borde väl FN:s Klimatkonvention fråga sig: ”kan vi fortsätta på detta sätt, eller måste vi försöka pröva nya vägar? Kan vi fortsätta med utdragna förhandlingar med världens statschefer och deras hov med ministrar, statssekreterare och byråkrater som mest strävar efter att minska det egna landets åtagande?” Ska vi fortsätta att behöva lyssna till ”fossilstaternas” ovederhäftiga och generande sågningar av IPCC:s rapporter. Finns någon antydan till kursändring eller kommer man att fortsätta på samma sätt tills vi står till knäna i vatten på en ödelagd planet?



I David Wallace-Wells bok ”An Uninhabitable Earth” menar författaren att det behövs resurser motsvarande dem som förbrukades i andra världskriget för att kunna hejda klimatkrisen.  Jag vet förstås inte om han har rätt, men själv anser jag att FN borde försöka förhandla fram en räddningsstyrka för vår planet. En enhet under FN med stora resurser och beslutsförmåga med högkvalificerade tekniker, meteorologer, hydrologer, botaniker och biologer. Uppdraget skulle kunna vara att i stor skala komma igång med lagring av koldioxid under jord, bistå länderna med snabb återplantering av nedbrunnen eller olagligt avverkad skog, följa och stödja innovationer, typ SSAB:s försök att göra stål utan kol med hjälp

av vätgas som möjligen också kan överföras till cementindustrin. Att följa och stödja och sprida projekt som utvecklar förnybara drivmedel av skogsrester som lignin, spån, grenar, toppar och stubbar. Med örat mot marken fånga upp innovationer och pröva deras effekt i kampen mot miljökrisen.



Jag föreställer mig att världens befolkning är djupt missnöjda med COP-möten som mer och mer får en koreografi som mest liknar ett pokergäng. Konkreta åtgärder är vad alla vill se.



Hans Degerman










































                                                                                                                               

Tänka utanför boxen

 Återigen har FN:s klimatpanel IPCC släppt en skakande rapport, denna gång om hur haven, Arktis och Antarktis ismassor och bergens glaciärer påverkas av de kontinuerligt ökande utsläppen av koldioxid, co2, metan och andra växthusgaser och i slutändan vi människor

Efter det senaste klimatmötet i FN förra veckan, kunde man se stora demonstrationer världen över, inspirerade av vår svenska fixstjärna i kampen mot en klimatkatastrof som hotar vår överlevnad, Greta Thunberg. I dag, en vecka senare, har nog IPPC- rapporten också bidragit till att ännu större skaror demonstrerar mot världens ledares och FN:s kapitala misslyckande i arbetet med att hejda utsläppen av växthusgaser.

 FN:s uppställning för att förhindra det största hot vi människor ställts inför under vår tid på jorden är enligt min uppfattning ofullständig. FN har rollen som sammankallande och samordnare. Till sin hjälp har man skapat klimatpanelen IPCC, som svara för att bidra med vetenskapliga rapporter om hur klimatkrisen utvecklas. IPCC består av ett nätverk av högt kvalificerade forskare och vetenskapsmän från hela världen och är mycket betydelsefull i arbetet med att förse beslutsfattarna med underlag. Beslutsfattarna är statsöverhuvudena som har säte i FN:s Klimatkonvention De möts årligen under rubriken Conference of the Parties COP. Alla delegater på COP-mötena har vetorätt och inga sanktioner drabbar de som bryter mot ingångna avtal.

Det som fattas i FN:s uppställning är, för att använda en militär term, folk på marken, som svarar på det alltmer desperata kravet att saker ting måste bli gjorda nu. En operativ enhet borde upprättas av parterna i FN:s Klimatkonvention efter alla år uteblivna resultat. Den kan ta formen av en myndighet med högt kvalificerade medarbetare, stor beslutsförmåga och mycket stora resurser, som ex,vis direkt skulle kunna starta försök med att fånga in co2 ur atmosfären och föra ned den i underjorden, se till att återplantering av skog på nedbrunna och förstörda skogsmarker kommer i gång, besöka SSAB i Luleå för att ta del av och lära sig hur man kan tillverka stål och förhoppningsvis cement med vätgas och sprida kunskapen över världen.

En räddningsstyrka för människorna på jorden, som med örat mot all relevant forskning som pågår inom runt om i världen, som testar och prövar varje uppslag, som kan bidra till minskningen av växthusgaser i atmosfären.

De senaste två fredagarnas omfattande demonstrationer mot uteblivna resultat i kampen mot klimatkrisen, borde få världsledarna att äntligen börja erkänna sitt misslyckande och börja tänka utanför boxen.

Från ord till handling

FN:s drygt 30-åriga arbete för att förhindra eller lindra den allt mer hotande klimatkrisen har ännu inte lett till några konkreta resultat. År 1988 mättes halten av koldioxid i atmosfären till 315 ppm (parts per million). I maj i år var halten 415 ppm - en aldrig tidigare uppmätt nivå. Denna tillväxt av koldioxid i atmosfären de senaste 31 åren har bl.a. lett till att de senaste 5 sommarmånaderna i världen är de varmaste som hittills uppmätts. 


Ju varmare havsvattnet blir, ju mer energi levererar det till orkanerna, Årets värsting, ”Dorian,” med vindstyrkor uppåt 75 m/sek med våldsamma regn, har pulvriserat nordöstra Bahamas. 50 döda har hittats men siffran över döda väntas stiga dramatiskt när man lyckats röja upp i bråten. Varmare vatten ger också mer åskväder, som kan tända skogsbränder i torra områden. Denna sommar har skogsområdena i Arktis, Sibirien, norra Kanada brunnit från juni till långt in i augusti. Enbart i Sibirien har 4,5 miljoner hektar skog brunnit eller brinner och har hittills släppt ut 166 miljoner ton koldioxid.


Regnskogen Amazonas brinner också, anstiftad av den stolte homofoben, klimatförnekaren och högerextremisten president Jair Bolsonaro i Brasilien. Över 80 000 bränder pågår där just nu, enligt Brasiliens rymdmyndighet, Inpe. Den mycket respekterade myndigheten har hittills rapporterat en ökning av skövling av regnskogen med 278 % jämfört med föregående år. Bolsonaro kallade till presskonferens och påstod att Inpe överdrev siffrorna, troligen på uppdrag av någon europeisk miljöorganisation. Därefter sparkade han den mycket uppskattade och seriöse fysikern, Rickardo Galvao, som varit chef för myndigheten och ersatte honom med en militär, som fått uppdrag att visa myndighetens rapporter för presidenten, innan de släpps till media. Sedan år 1960 har Amazonas skövlats med en yta som motsvarar Turkiets. Och nu fortsätter Bolsonaro skövlingen.


Parisavtalets mål att hålla jordens temperaturökning under 2 grader Celsius helst under 1,5 grad vid sekelskiftet verkar kört. De frivilliga rapporterna, som länderna lämnat in tyder på att planeten kommer att ha 3,2 grader Celsius vid sekelskiftet. Ett katastrofscenario.  2 grader kan inträffa år 2050 samtidigt som vi blir 2 miljarder fler människor på jorden enligt FN:s befolkningsprognos.


Parisavtalet ser inte ut att leva upp till förväntningarna, Där har alla medlemmar vetorätt, inga sanktioner drabbar de länder som inte håller sina löften. De senaste åren har man ägnat åt att innan år 2020 ta fram en regelbok för tillämpningen av avtalet och träta om det vetenskapliga värdet av rapporterna från FN:s Klimatpanel IPCC. Klimatskurken Bolsonaros beteende kan demonstrera ihåligheten i avtalet. Han visste när han kampanjade för presidentposten att hans land var bundet av avtalet och hade lovat redovisa betydande utsläppsminskningar både åren 2025 och 2030. Trots detta lovade han mycket generösa avverkningsrätter i Amazonas till hans polare bland godsägarna. Som president har han verkställt sina löften med råge. Tror någon att han kommer att redovisa några utsläppsminskningar?


Det allt mer upphetsade rapporterna från IPPC och övriga vetenskapssamhället om snabba och omfattande insatser i form av konkreta åtgärder mot krisen för att undvika en katastrof, har hittills varit resultatlösa. Klimatångesten ökar bland världens befolkning. Världens ledare och FN:s Klimatpanel har visat en oförmåga att hantera dessa ytterst allvarliga risker för mänskligheten. FN:s Klimatkonvention borde upplösas och ersättas med en internationellt godkänd myndighet med rapportskyldighet till FN och med mycket stora resurser, stor beslutsförmåga och möjlighet att omgående sätta in åtgärder för att få ner utsläppen.

                         Medan gräset växer, dör kon.

År 1958 placerade biokemisten och oceanografen Charles David Keeling sitt nykonstruerade instrument för att mäta koldioxid i atmosfären på det höga berget Mauna Loa i Hawaii. Instrumentet fungerade och mätte halten av co2 till 315 ppm. (parts per  million). I maj i år var halten 415 ppm. Den halten har aldrig förr uppmätts vare sig i nutid eller i historisk tid För varje grad som Keelingkurvan ökar, blir vår atmosfär en allt tätare filt av växthusgaser, som släpper igenom solvärme på dagtid men hindrar värmen att stråla tillbaka till rymden nattetid.

FN engagerade sig i klimatfrågan redan år 1988 genom skapande av den mellanstatliga organisationen Intergovernmental Panel  On Climate Change, IPPC, för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring och dess miljömässiga och socioekonomiska påverkan. Man kan säga att IPPC är ett nätverk av världens mest kompetenta meteorologer, oceanografer och andra vetenskapare med relevanta kunskaper. Organisationen har under åren tagit fram ett antal mycket uppmärksammade rapporter som kastat nytt ljus över det mycket allvarliga hot som den globala uppvärmningen utgör och som världen redan fått känna av. FN gick vidare och tog på världskonferensen för miljö och utveckling i Rio år 1992 initiativ till skapandet Klimatkonvention som ska bidra till minskning av växthusgaser i atmosfären. Den undertecknades av 195 länder inklusive EU. Därefter har FN arrangerat årliga konferenser på miljötemat. Dessa möten fick namnet Conferense of the Parties, COP, och numrerades. De årliga COP-mötena, som i regel hålls i slutet av året, samlar ländernas ministrar och ibland deras presidenter, Mötena förbereds av förhandlarna på COP-sekretariatet och kallas Pre-COP. Trots dessa många initiativ från främst FN under nästan 30 år så har utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka, jorden blivit varmare och fått allt häftigare stormar och oväder med översvämningar, jordskred, våldsamma skogsbränder förstörda städer och samhällen, avsmältning av Arktis och Antarktis isar m.m. Men flygandet till alla dessa möten har ökat mängden co2 med många ton. När detta år är slut, beräknas halten av co2 i atmosfären ha ökat minst 6 % räknat från år 2015. Att sluta använda fossila bränslen räcker inte. Mer övergripande åtgärder inom jord- och skogsbruk bl.a. behövs om vi ska undvika det värsta scenariot.

COP 21 i Paris år 2015 blev på sätt och vis en succé, då 192 länder undertecknade protokollet med krav på att alla undertecknarna skulle arbeta för att jordens medeltemperatur vid kommande sekelskifte ska hållas under två graders ökning men helst under 1,5 grad.  185 stater har därefter ratificerat avtalet. Ett sådant avtal, som binder nästan alla länder på jorden som dessutom har vetorätt för alla undertecknare, måste givetvis ha sina regler och sin byråkrati. Parterna har enats om att den gemensamma regelboken ska finnas färdig och kunna beslutas på COP 25 i Santiago, Chile i december i år. Eftersom vi alla lever under ett hot för en klimatkatastrof, som vi själva bär ansvar för, med kapacitet att utplåna vår art mot slutet av seklet, skulle man kunna förvänta sig att alla inblandade i förberedelsearbetet skulle på alla sätt bidra med en positiv energi. Men så är inte fallet. Det verkar vara tydligt att vissa länder, som har drag av klimatförnekare, har gått med i avtalet enbart för att värna om sin utvinning av fossila bränslen och verka som drivankare i det pågående arbetet och hindra eller omöjliggöra lyckade resultat.

Ett utstuderat sätt som dessa drivankare tillämpat länge, är att ifrågasätta de vetenskapliga rapporter som presenteras av IPCC på COP-mötena, och hävda att de på grund av bristande vetenskaplig relevans inte duger som underlag för fortsatt arbete

Ett exempel på detta finns från COP 25 i Katowice, i december förra året, där f.ö. vår svenska fixstjärna, Greta Thunberg, för första gången fick möta världens ledare och tala inför dem. På mötet förelåg en rapport från IPCC om förväntade skillnader i utfall om temperaturhöjningen kunde hållas under 2 grader alternativt 1,5 grader. Normalt brukar dessa rapporter välkomnas av mötet men vid detta tillfälle vägrade följande stater att godkänna det: Saudiarabien, Kuwait, USA, och Ryssland. Ett ovärdigt spel, kan man tycka att tillämpa dold agenda och förolämpa seriösa forskare vars förutsägelser oftast stämmer med som faktiskt sker med klimatet.

Rapporten skickades till Pre-Copmötet i Bonn i juni i år. Där hade de fyra ovannämnda länderna skickat sina förhandlare med uppdrag att se till att rapporten skulle försvinna helt från dagordningen, vilket också skedde. Dagen efter uppträdde ett 10-tal av sekretariatets förhandlare från olika länder på mötet med tröjor med texten SCIENCE IS NOT NEGOTIABLE. Bra gjort, tycker jag.

Mänskligheten har aldrig ställts inför ett hot av den kalibern som klimathotet utgör. Till skillnad från tidigare generationer har vi förvarning genom överblick och kunskap. Men dessa tillgångar har hittills levererat generande klena resultat. Dessutom visar många länder upp en total nonchalans för ex. vis. Parisavtalet. Man kan ta Brasilien som exempel.  I sin presidentkampanj lovade kandidaten Jair Bolsonaro att öppna Amazonas för omfattande avverkning så att hans uppbackare inom köttdjursbranchen skulle få nya stora betesmarker. Brasilien skulle bli världens köttbod. Han gjorde detta fast han visste att hans land ratificerat Parisavtalet. Som nyvald president har hållit sina löften och Amazonas skogar avverkas nu i rasande takt. Han kan göra detta därför att Parisavtalet saknar möjlighet att utdöma sanktioner om ett land handlar helt på tvärs med Parisavtalet.

Jag tycker att president Bolsonaro gör sig skyldig till brott mot mänskligheten genom att frisätta så enorma mängder koldioxid och utrota många arter. Det är inte biff, världen behöver utan stora skogar som kan ta upp och lagra koldioxid. Hans land har ratificerat Parisavtalet och lovat sänka sina utsläpp av co2 med 37 % till 2025 och 43 % till 2030 – ett omöjligt mål under nuvarande president.

På något sätt måste klimatarbetet utrustas med möjlighet att ingripa mot länder i Parisavtalet, som agerar på tvärs med sina löften och kunna utdöma viten och andra sanktioner, t.ex. kunna påföra tullhöjningar på produkter som innebär ökande utsläpp och miljöförstöring. Om det ska ske inom ramen för nuvarande modell eller om det behövs en klimatregering och en klimatd0mstol upprättad för att hindra den ultimata miljökatastrofen bör snarast utredas.

Hans Degerman

Bollnäs





















































t

 

Energimarknaden

154 terrawatt (TWh) fossila bränslen och 63 TWh kärnkraft förbrukades år 2017 enligt Energimyndigheten. Det är det senaste året med officiell statistik. Vindkraften levererade 18 TWh och solenergin nämns inte i statistiken. Regeringen har som mål att år 2040 ska vårt land vara fossilfritt. Då ska de två förstnämnda energislagen vara borta och en våldsam utbyggnad av förnybart måste till. Energimyndigheten har i sin hemsida sagt att detta kan vara möjligt förutsatt att det sker en kraftig utbyggnad av vindkraften och en lika kraftig och resurskrävande upprustning av elens infrastruktur i form av stamnät och regionalnät. Man reserverar sig för att under vindstilla perioder, kan problem uppstå, vilket är klokt. Detta väderläge inträffar främst under långvariga vinterhögtryck med mellan 15 -35 minusgrader, då efterfrågan på el är som störst. Ensam klarar inte vattenkraften att kompensera för stillastående vindkraft. Då blir det att importera skitig kolkraft från Tyskland och/eller lite mindre skitig naturgas från Ryssland.

Ytterligare 100 TWh vindkraft behövs enligt Energimyndigheten för att uppnå målet om fossilfritt år 2040.

Vindkraften har sina lobbyister. Man hittar främst dem hos de stora skogsbolagen, som kan öka sin avkastning på sin skog genom arbetsfri inkomst på att hyra ut sin mark till vindkraftoperatörer. För övrigt är den inte särskilt populär. Vem vill egentligen ha ett 220 m högt torn fastgjuten i en jätteklump av betong med ofantliga rotorblad som levererar ett lågfrekvent svischande ljud, som tränger genom husväggar och försämrar livsmiljön och sömnen för boende kilometrar från verken? Risken för att träffas av kilotunga iskast som slungas av rotorbladen vid ogynnsam väderlek får man också leva med.

 Den stora utbyggnaden lär väl ske i Norrlands inland. Där bor inte så många människor som skulle kunna påverka en valutgång, Då kan det vara på sin plats att påminna om det unika arv vi har där i form av stora skogar, berg, fjäll, myrar, strömmande älvar och åar, tjärnar och sjöar och samer som envisas med att leva av sin uråldriga renskötsel. Dessa miljöer har alltfler turister från all världens tättbefolkade stadsområden i allt större skaror börjat upptäcka och lagt grunden till en blomstrande turistindustri både sommar och vinter som ger riktiga jobb och inkomster för de boende. En storskalig etablering av vindkraft i området skulle effektivt sänka denna näring på uppdrag av okänsliga politiker och myndigheter som sedan länge vänt Norrlands inland ryggen.  Vem vill kosta på sig en dyr resa för att få uppleva exklusiv vildmark för att hitta det djupa lugnet och komma i kontakt med sitt inre om man ser vindkraftbjässar på varenda bergstopp? Vem vill skogsbada i ett industrilandskap?

Efterfrågan på el kommer att stiga brant framöver. Bilar, båtar, flyg, stål- och processindustri, nya industrier som ex.vis. de stora batterifabriker som nu byggs kommer att kräva allt mer elkraft.

När vi ska vara fossilfria år 2040 ska enligt Energimyndigheten 100 nya TWh fossilfri el ersätta 217 TWh eller mer, som försvinner ur systemet med fossilbränsle och kärnkraft. För en lekman verkar det hokus pokus. Jag tror inte på det. Jag är övertygad om att kärnkraften, som inte levererar växthusgaser behövs i den energimixen.

Kärnkraften har funnits worldwide i mer än 50 år och det finns många kärnkraftverk. Tre svåra olyckor har drabbat verksamheten med ca                       10 000 döda. Det är lika många som dör varje dag världen över av luftföroreningar. De tre kärnkraftsolyckorna är naturligtvis tragiska men borde inte motivera den beröringsskräck som vidlåder verksamheten.

Behåll kärnkraften och starta upp forskning för effektivare utnyttjande av utbränt bränsle och för kortare halveringstid och för att skapa skonsammare och hälsosammare brytning av uran Då kanske vi träffar målet med en femetta.  Annars blir det inte ens en tavelträff.

Hans Degerman

                                    20190306

                  EN STOR LITEN MÄNNISKA

Hon heter Greta Thunberg, har nyss fyllt 16 år, bor i Stockholm, är dotter till operasångerskan Malena Ernman och hennes man, Svante Thunberg.

Hon beskriver sig själv som klimatradikal med Aspbergers syndrom. Diagnosen gör, säger hon, att hon ser tillvaron i svart och vitt. Nyanser är inte hennes grej. Men hon har en märkligt skarp blick för det svarta och det vita.

Det Greta har gjort sedan augusti i fjol till nu, kommer med säkerhet att rendera henne en plats i ett antal historieböcker runt om i världen.

Greta var 8 år, när hon av sin lärare fick veta en av arterna på jorden var på väg att ändra jordens klimat mot en katastrof samtidigt som artens beteende i sitt jordiska hem leder till att 200 arter om dagen försvinner från jordens yta. Det kunde Greta ta till sig och förstå men det hon inte kunde förstå var att inte världens alla ledare hade samlat de allra vassaste vetenskapsmän- och kvinnor i världen med ett tydligt uppdrag: se till att hindra miljökatastrofen så att den inte förstör livsvillkoren på vår jord. I stället pågår livet som vanligt. Svåra stormar som river hus, förstör infrastruktur och skapar omfattande översvämningar, svår sommarhetta som leder till aldrig tidigare skådade skogsbränder, halverade skördar för jordbruket även i Sverige, smältande isar i Arktis och Antarktis, stigande havsvattennivåer, försurat hav m.m. behandlas av media oftast medvetet eller omedvetet som vanliga nyheter utan koppling till den katastrof som väntar runt hörnet. FN:s klimatkonferenser drar runt i världen med en armada av flygplan med tunga koldioxidavtryck i lufthavet efter sig och skriver icke bindande avtal om minskande utsläpp av växthusgaser och högsta tillåtna temperaturhöjning utan att det leder till något.

Greta blev snabbt vegan och avstod från mejeriprodukter. Hon vägrade att i fortsättningen färdas med flygplan. Hon lyckades också få sina föräldrar att följa hennes mönster och bli klimataktivister. För hennes mor, Malena, med en internationell karriär som operasångerska har det inneburit ett rejält avbräck att inte kunna förflytta sig med flyg.

Greta började läsa in sig på klimathotet. Det gick fort med fotografiskt minne och ytterligare en diagnos ”högpresterande autism”. Ju mer hon läste ju mer ledsen och hopplös kände hon sig. Vid 11 års ålder hade hon en fullt utvecklad depression med anorexi som innebar att hon blev sängliggande i två månader. I sin desperation inför sin matvägrande dotter ställde till slut hennes föräldrar Greta inför ultimatum: ”Om du inte avbryter matstrejken i morgon, så ser vi till att du omgående läggs in på sjukhus”.

Greta har berättat att när hon på natten funderade på föräldrarnas ultimatum, kom hon fram till att klimatkrisen var mycket större än henne. Om hon svalt ihjäl skulle det vara en stor sorg för hennes föräldrar och släkt men inte påverka klimatkrisen alls. Då var det väl bättre att hon levde och gjorde vad kunde för att förhindra den. Dagen efter avbröt hon matstrejken och efter några dagar kunde hon återvända till skolan.

Några dagar före skolstarten hösten 2018, då Greta var 15 år, informerade Greta sina föräldrar om att hon de tre första veckorna av terminen skulle skolka för att i stället demonstrera på Mynttorget mitt emot Riksdagshuset inför det kommande valet. Hon fick inte föräldrarnas stöd men genomförde sin plan ändå med en skylt som berättade att hon skolstrejkade för klimatet. Efter valet sitter hon på samma plats varje fredag efter en överenskommelse med skolan.

Greta blev snabbt både svenska och utländska mediers älskling. Med sina djupa kunskaper om miljöhotet, hennes utmärkta engelska och hennes lugna och trygga framtoning fick hon stort utrymme i både svenska och utländska media och fick beundrande skolelever på många håll i världen att följa hennes exempel. I början av november talade hon inför 10 000 skolelever i Helsingfors. I början av december var hon inbjuden till FN:s toppmöte om klimatet i Katowice i Polen, där hon bl.a. informerade Generalsekreterare Guiterres och övriga delegater om att det är 800 000 år sedan halten av koldioxid i atmosfären var lika hög som den är nu och den ökar trots FN:s alla möten, överenskommelser och vetenskapliga rapporter.

Hon talade inför Världsekonomiskt Forum i Davos, där många av världens ledare, affärsmän och ekonomer var samlade. I mitten av februari var hon inbjuden att tala inför ett miljöutskott i EU, där även EU-Kommissionens ordförande Jean Claude Junker deltog. Samtidigt samlades flera tusentals skolelever på Bryssels gator och torg – alla inspirerade av Gretas gärning till ett offentligt möte som skulle hållas på eftermiddagen, efter mötet i EU. Greta bad ett 15-tal demonstrerande elever att följa henne till sitt möte. Hon började mötet med att presentera sina kamrater och sedan sa hon följande: ”Om det är så att ni hellre vill att vi ska vara i skolan i stället för att demonstrera för att rädda jorden, så måste ni börja prestera mycket bättre i ert klimatarbete. Det är ni vuxna som måste lösa klimatkrisen. Vi ska ju gå skolan och förbereda oss för vuxenlivet. Men vi ska hålla tummen i ögat på er – så länge vi är missnöjd med era insatser fortsätter vi att demonstrera och vi är många. Junker berömde Gretas initiativ, som nu nått och engagerat skolungdomar över halva världen. ”Det ger mig hopp”, sa han, ”och kanske några av er kommer på lösningen av den svåra kris som hotar vår planet när ni är färdiga med er utbildning”. ”Herr ordförande,” sa Greta, ”Hopp kan väl vara bra, men handling är mycket bättre. Vänta inte på att vi ska avsluta våra utbildningar, för då är det för sent, då är krisen över oss. För övrigt är klimatkrisen redan löst av forskarna som arbetar för FN:s klimatpanel (IPPC). Ta del av deras rapporter och tillämpa deras lösningar, så går vi en ljusnande framtid till mötes.”

En liten svensk tjej med flätor som går sista året i grundskolan debatterar med EU:s mäktigaste politiker, som blir inbjuden att tala på flera av världens viktigaste mötesplatser och som med sin gärning inspirerat skolelever över stora delar av världen att engagera sig, en sådan svenska måste vi känna stolthet, beundran och ömhet inför.

När Greta på eftermiddagen kom till mötet i Bryssel med flera tusen skolelever från ra barn och kommande släktledBelgien, Tyskland och Frankrike, togs hon emot som en rockstjärna. Hon talade sist av alla och använde sin tid för att berätta om förmiddagens möte med EU och till att ingjuta mod och framtidshopp för den fortsatta fredliga kampen för att den fantastiska planeten vi bor på även ska finnas för oss, våra barn  och barnbarn och kommande släktled när vi blir vuxna,

”Det är ont om jordklot”, sa författaren, Nobelpristagaren och den tidiga miljöaktivisten, Harry Martinsson, när han färdigställt storverket Aniara. Vårt klot är nu svårt sjukt av kraftiga överdoser av växthusgaser från mänsklig aktivitet. Kanske klotet börjar överväga att göra sig av med oss människor för att återfå hälsan. Därför borde varje vuxen människa på jorden börja sin dag med att fråga sig: vad kan jag göra i dag för att inte öka lasten av koldioxid i atmosfären och känna tacksamhet för visselblåsare som Greta Thunberg och andra.

.

Xi Jinping

                                           2018-12-05                                              Hans Degerman

                                           Xi Jinping

Xi Jinping, född 15 juni 1953, innehar följande ämbeten i Folkrepubliken Kina:

                                                                               Generalsekreterare i värdens största                                      kommunistparti med 90 miljoner medlemmar. Tillträdde        ämbetet 15 november 2012                                                                                                                                                                                          

Folkrepubliken Kinas president. Tillträdde 14 mars 2013.

Ordförande i Kinas kommunistiska partis centrala militärkommission Utsågs 14 mars 2013

Ordförande i Folkrepubliken Kinas centrala militärkommission. Utsågs de 14 mars 2013.

                                                                                                     
                                                                  Gift med Peng Liyuan. Uppburen sångerska,                                                                                           bl.a. i Kinesiska Befrielsearméns kör.

                                                              

Ett barn. En dotter.

Yrke: Ingenjör.

Kinas ledare Xi Jinping har på fyra år tagit ett järngrepp över Kina och dess maktstrukturer. Som prestation är det ju oerhört, genomfört av en skicklig och smart person. I Kina kallas han ”presidenten över allting” och hans kultstatus bara ökar, när han allt oftare framträder på världsscenen med Donald Trump och Vladimir Putin. Trumps slogan ”America first” innebar att landet inte längre står för frihandel. Trumps förnekande av klimatkrisen och hans beslut att lämna Parisavtalet, har inneburit att Kina nu tagit över de lediga rollerna och framstår som nu som frihandelns ledande försvarare och en pålitlig aktör i kampen mot jordens klimatproblem. Men vart för oss Kinas ledande roll och vad är priset?

Hur var situationen i Kina, då Xi Jinping föddes år 1953 och växte upp?

Ett lämpligt sätt att delvis besvara frågan kan vara att beskriva Deng Xiaopings levnadsöde och karriär. Han är en förebild för Xi

 Deng Xiaoping. Deng var mycket intelligent och våghalsig och var politiskt aktiv sedan 1920-talet. När han år 1927 flydde från Koumintangstyrkorna till kommunisterna gick han under jorden och bytte sitt efternamn till Xiaoping, som betyder ”liten och vanlig”. Till skillnad från de flesta makthavare, hade han inget behov av att allt ljus skulle falla på honom eller att han skulle beträda de allra högsta ämbetena, som t.ex. Xi Jinping. Man kan säga att han styrde, liten och vanlig, ”från baksätet i bilen” medan han lät yngre coming men bekläda tjusiga ämbeten. Men det var ingen tvekan om var den yttersta exekutiva makten fanns, så länge han fanns med och innehade den.

 Mao Zedong tillsammans med Zhou Enlai lanserade år 1958 Det Stora Språnget - en ekonomisk politik byggd på fortsatt slutenhet och att den ekonomiska politiken skulle bäras av jordbruket, som organiserats i folkkommuner och stålindustrin. All jordbruksproduktion, förutom det behövdes för böndernas behov, togs om hand av staten. Mao uppmanade bönderna att anlägga jordugnar för framställning av järn. Den förda politiken levererade katastrofala resultat, orimliga produktionsmål sattes för jordbruksproduktionen som sjönk som en sten med svält och död för miljoner kineser. Järnet från jordugnarna gick inte använda till något. Många bönder misshandlades till döds av partipampar från regionala och lokala nivån, när de inte kunde leverera upp till produktionsmålen. Det Stora Språnget, som blev ett magplask, avslutades år 1962 med en försämrad image för Mao Zedong.

Deng Xiaoping insåg att politiken måste läggas om, om inte det stora landet skulle gå under. Han var under denna tid Generalsekreterare för kommunistpartiet. Tillsammans med hans kollega och vän president Liu Shaoqi inledde de en försiktig förändring av den ekonomiska politiken. Deng var pragmatisk och hade lätt att inse vilka nya krav som ställdes på den ekonomiska politiken

 Han tillskrivs följande yttrande, som rätt väl präglar hans gärning: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller gul, huvudsaken är att den fångar råttor”. Han ville att Folkkommunerna avvecklades, bönderna skulle återfå sina arrenderade marker och kunde börja sälja sina produkter på lokala marknader. Deng uppmanade sina landsmän att starta småföretag och han öppnade landet för internationell handel. Hans politik ledde till att levnadsvillkoren för kineserna så sakta började förbättras. Hans politiska gärning kan ses som inledningen av den kinesiska nationens vandring mot den ekonomiska stormakt den är i dag.

Mao var inte helt tillfreds med det han såg. Han var obekväm i sin nya roll med minskat inflytande. Han misstänkte att Deng och Liu hade slagit in på en kapitalistisk väg och han kände en befogad rädsla att utsättas för en kupp. Han drevs av en morbid föreställning att hans storhet krävde omänskliga offer av hans landsmän. De offer som krävdes av Det Stora Språnget, som Mao var ansvarig för, har man svårt att beräkna i Kina, siffrorna 30 miljoner och 2,5 miljoner har nämnts.

Mao började umgås med planerna på en stor kulturrevolution för att spika fast den rätta kommunistiska läran, som han stod för och rensa ut verkliga eller inbillade revisionister och kapitalistfarare, som han kallade sina motståndare. År 1966 var planerna färdiga att sättas i verket. Förspelet var en maktkamp inom partiet, som snabbt nådde universiteten i Peking och andra städer. De lättrörliga och radikala studenterna uppmanades att stödja sin store ledare Mao. I augusti 1966 kungjorde kommunistpartiet officiellt i Folkets Dagblad att Kulturrevolutionen inletts.  Studenterna strömmade till i massor och blev Maos rödgardister, som demonstrerade, ropade slagord och trakasserade och misshandlade och dödade många i målgrupperna för kulturrevolutionen – akademiker, kulturarbetare, journalister, skolledningar och lärare. Mao såg till att rödgardisterna fick resa gratis på tåg och sprida kulturrevolutionen över hela landet.

Deng och Liu hölls ovetande om planerna, innan de presenterades i Folkets Dagblad i augusti. De skickade ut ”expeditioner” till universiteten för att lugna studenterna och få dem att återvända till studierna – ovetande om att de hade Maos stöd.

Det dröjde inte länge förrän president Liu Shaoqi och Generalsekreterare Deng Xiaoping berövades alla uppdrag och fick lämna sina befattningar, anklagade för att ha överträtt sina befogenheter och vara ”kapitalistfarare”. Liu berövades sitt medlemskap i kommunistpartiet och slängdes i fängelse, där han dog av vanskötsel och obehandlad diabetes. Deng fick behålla sitt medlemskap i partiet och skulle hållas i någon sorts karantän, ifall Mao skulle behöva honom senare. Men han kastades ut från sin tjänstebostad och fick sitta i husarrest i två år med sin fru i en enkel bostad utan möjlighet att träffa sina barn och barnbarn.

År 1968 var Kina ett land i kaos på grund av rödgardister och radikala partimedlemmars härjningar. Nästan ingenting fungerade. Många dödsoffer hade krävts. Mao beslöt då att avveckla rödgardisterna och skickade ut ungdomarna på landsbygden för att de skulle lära sig böndernas hårda villkor genom hårt jordbruksarbete. Befrielsearmén fick i uppdrag att under åren 1968 – 1971 återställa ordningen men också spåra upp dem som var målgrupper för Kulturrevolutionen. Det blev ett av kulturrevolutionens mest våldsamma skeden och uppskattningsvis dödades mellan 750 000 till 1,5 miljoner människor under kampanjen. I Gauangxi provinsen dödades inte mindre än 3681 bybor under sommaren 1968. Även den mongoliska minoriteten i Inre Mongoliet drabbades hårt. 10 000-tals mongoler blev förföljda för ”separatism”.

Kulturrevolutionen varade i 10 år till Maos död år 1976. Många kinesiska bedömare har beskrivit kampanjen som 10 förlorade år. Maos sviktande hälsa under hans senare år med senilitet och paranoia skapade utrymme för ”de fyras gäng” där Maos hustru, Jiang Qing ingick. Gänget var extremt radikala, de förstörde gamla ovärderliga kulturskatter, brände mängder av litteratur, förföljde och dödade många i de utpekade målgrupperna för kulturrevolutionen. Efter Maos död greps de. Jiang Qing dömdes till döden, de tre andra till livstids fängelse. Dödsdomen omvandlades senare till livstids fängelse.

Mao kände i början av 1970-talet att den kritiska situationen i landet började kräva att Deng skulle rehabiliteras. År 1972 återkom han till regeringskvarteren, fick titeln vice premiärminister och skulle vara ett stöd till den sjuklige premiärministern Zhou Enlai. År 1974 fick han på Maos uppdrag resa till New York och tala inför FN:s Generalförsamling.

År 1975 misstänkte Mao på nytt att Deng avvikit från den rätta kommunistiska läran och tvingade honom till avbön inför politbyrån. Året därpå fick Deng skulden av den alltmer förvirrade Mao för de upplopp som följde på Premiärminister Zhou Enlais begravning. Han förlorade alla maktbefogenheter och försvann med sin familj till landsbygden.

Den relativt oerfarne lokalpolitikern Hua Guafeng valdes som Kinas ledare efter Maos död 1976.. År 1977 blev han uppmanad att rehabilitera Deng, som återfick betydande maktbefogenheter. Vid den 11:e centralkommitténs tredje plenarsammanträde den 18 – 22 december år1978 lyckades Deng utmanövrera Hua Guafeng och blev Kinas egentlige ledare. Sina vana trogen nöjde han sig med att vara ordförande i centrala militärkommissionen – i praktiken  landets överbefälhavare - och ledamot av politbyråns ständiga utskott. Hua Guafeng fick behålla flera uppdrag ytterligare ett par år. Yngre förmågor fick flera betydande poster. Deng började rehabilitera flera av dem som Mao och de fyras gäng dödat eller kastats i fängelse, bl.a. Dengs vän och kollega Liu Shaoqi som postumt återfick sitt medlemskap i partiet och förärades en minnesceremoni i maj 1980. Xi Jinpings far, som efter att ha varit Maos förtrogna anklagades av Mao för att vara kontrarevolutionär och därefter satt fängslad i många år, var en annan av de rehabiliterade. Därmed undanröjde Deng ett stort hinder för karriären för den maktlystne unge mannen Xi Jinping.

Med de stora skador som Mao åsamkat den kinesiska ekonomin, var manegen krattad för reformatorn Deng. År 1981 uttalade partiet en indirekt kritik mot Mao och slöt upp bakom Dengs ”Öppna dörrens politik”. Han upplöste Folkkommunerna, tillät bönderna att sälja sina överskott på marknaden, uppmuntrade småföretagande, öppnade för utrikeshandel, öppnade fyra ekonomiska zoner med speciella villkor för utländska investerare redan år 1979 och bjöd in utländska experter för rådgivning, bl.a  från Sverige. År 1979 besökte han president Jimmy Carter i USA och återvände med ett handelsavtal i vilket Kina utpekades som mest gynnad nation.

Alla dessa åtgärder skapade en mycket stark tillväxt i den kinesiska ekonomin under 1980–2000-talet, då Kina var världens copykatt. Man tillverkade billiga kopior av utländska märkesvaror som sålde som smör, skapade jobb och bättre levnadsvillkor för miljoner kineser men också stora förmögenheter hos kinesiska företagare.

Deng hade upprepade gånger fått sin lojalitet mot kommunistpartiet ifrågasatt. Det råder dock ingen tvekan om att han var ytterst lojal mot den kommunistiska ideologin och den mesallians han skapade mellan Kinas kommunistiska diktatur och marknadsekonomi har fått namnet ”socialism med kinesiska förtecken.”

Liksom Mao och Xi Jinping har Deng fått sina teorier om att leva och verka i en kommunistisk diktatur publicerade i partiets stadgar.

Hans reformarbete var inte direkt någon dans på rosor. Traditionalisterna i Partiet tvingade honom ibland till ett steg framåt och två bakåt men hans smartness och långa och varierade erfarenhet gjorde att han kunde behålla sin position tills han på grund av sviktande hörsel lämnade sina maktpositioner andra halvåret år 1989. I juni 1989 gav han order om att Folkets befrielsearmé skulle sättas in mot det våldsamma studentupproret på Himmelska Fridens torg, där studenterna krävde politiska reformer. Efter fler smärre skärmytslingar satte armén full kraft bakom sitt intrång på Himmelska Fridens torg, Demonstrationerna upplöstes och en klappjakt sattes igång efter överlevande studentledare. Liksom tidigare, när folket utsatts för politiskt våld., är det svårt få något sånär exakta uppgifter om antalet offer, Siffrorna 220 – 3300 dödsoffer har nämnts.

Den som skriver detta blev tidigare under år 1989 utsedd av dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen att under 6 månader verka som rådgivare åt kineserna i staden Dalian med drygt 6 miljoner innevånare i provinsen Liaoning, som ingick i ett av Dengs fyra experimentella ”frihandelsområden”. Deng och hans rådgivare hade imponerats av svensk arbetsmarknadspolitik och ville pröva modellen i Liaoning. På den tiden kunde man fortfarande känna stolthet över vår arbetsmarknadspolitik.

Först skulle en eller flera arbetsförmedlingar av svensk modell byggas upp i Dalian. Att vara rådgivare i den processen var mitt uppdrag, som skulle inledas andra halvåret 1989. Jag såg fram mot det som mitt livs äventyr, som Deng snuvade mig på, när han den 4 juni 1989 uppdrog till Befrielsearmén att rensa Torget.

Kina hamnade i frysen. Väldigt många länder bröt de diplomatiska förbindelserna med landet.

Omvärlden reagerade med avsky mot övervåldet, sanktioner infördes och handeln minskade drastiskt liksom tillväxten. Att jag blev snuvad på mitt livs äventyr var naturligtvis en besvikelse som dock överskuggades av avskyn för övervåldet och mördandet av obeväpnade studenter.

År 1992 företog Deng på eget initiativ en uppmärksammad resa till fyra av de södra provinserna och riktade starka uppmaningar till provvinsledningarna att fortsätta med det ekonomiska reformarbetet. I mitten på 1990-talet började omvärlden att motvilligt förlåta Kina och tillväxten tog fart igen. Dengs hälsa försämrades efterhand. Han uttryckte en önskan om att få uppleva överlämnandet av den brittiska kronkolonin Hongkong till Kina den 1 juli 1997, som Deng och Margaret Thatcher träffade avtal om år 1984 med löfte om att kolonin skulle få behålla sitt kapitalistiska system enligt modellen ”ett land, två system” i 50 år. Tyvärr fick han inte uppleva det, då hans hälsotillstånd snabbt försämrades i januari 1997 och an avled den 15 januari. Det behöver väl inte sägas att regeringen i Peking har brutit mot avtalet och snart inkorporerat Hongkong och deras hunsade och demonstrationströtta innevånare under den kommunistiska diktaturen.              

     Xi  Jinpings barn och ungdomsår

Xi föddes som en ”röd kronprins” som yngste son till vice premiärministern Xi Zhongxun, tidigare grundare av gerillarörelse, aktiv i Befrielsearmén och nära vän till Mao Zedong. Xi fick en priviligierad uppväxt med bra skolor och goda materiella villkor. När han var 9 år inträffade en svår katastrof för familjen, då den misstänksamme Mao vände sig mot Xi:s far och anklagade honom för att vara kontrarevolutionär. Xi Zhongxun fick på vanligt vis för kriminella ett stort plakat med anklagelseakten textad hängt över halsen och tvingades inför massorna i Peking tillsammans med andra kriminella göra avbön för sina brott, innan han kastades i fängelse.

Xi var för ung för att förstå innebörden av de brott hans far anklagades för men både han och hans familj utsattes för förföljelse och ibland misshandel. I sin nya skola fick han och de övriga eleverna ägna större delen av undervisningstiden att med högläsning lära sig Maos ”lilla röda” utantill. Xi var den elev som pluggade hårdast och lärde sig långa sekvenser utantill, som han läste upp med hög röst. Intuitivt anade han att det kunde vara en användbar kunskap senare i livet.

Fyra år senare bröt Kulturrevolutionen ut och Peking fylldes av arga och stridslystna rödgardister. De visste förstås att Xi:s far var dömd för förräderi. Om Xi:s fyra år efter faderns dom var besvärliga, så var konfrontationen med rödgardisterna långt värre. Han misshandlades, fick välja mellan att ta avstånd från sin far eller arkebuseras på fläcken Han har berättat att rödgardisterna hotade honom till livet minst 100 gånger. Men han överlevde.

När han var 15 år, hade Mao avvecklat rödgardisterna och uppdragit till Folkets Befrielsearmé att i mer ordnade former fullfölja Kulturrevolutionen men också likvidera eller fängsla de som brännmärkts av Mao.  Rödgardisterna/studenterna fick på Maos order bege sig till landsbygden och där arbeta och lära sig böndernas hårda villkor. Även 15-årige Xi Jinping fick en order att inställa sig i byn Liangjiahe i det område som kallas den Gula Jorden, för att arbeta i jordbruket. Han upplevde mycket svåra förhållanden där. Han arbetade hårt i jordbruket hela dagarna och bodde i en grotta utan rinnande vatten. Även bland de förvisade ungdomarna fanns en hackordning, en svart lista där f.d. höjdare i partiapparaten som fängslats för politiska brott eller deras barn förtecknades och följde kontingenterna till de olika jordbruksområdena. De som fanns förtecknade på listan befann sig längst ner i hackordningen. Av dem förväntades att de skulle passa upp på de övriga och utföra tjänster åt dem. Xi och hans olycksbröder fick ofta stryk, som överklassyngel, som skulle lära sig att veta hut. Xi vantrivdes svårt och rymde ett par gånger men fångades in. Hans äldre syster, som också tagits ut för jordbruksarbete orkade inte med det tunga arbetet, skymferna, och eländiga boendeförhållanden utan tog sitt liv.

År 1975 fick Xi lämna byn, då han på rekommendation av byns partikader antagits till Tsinghuauniversitetet, där han studerade kemiteknik till år 1979. Xi har berättat, att när han som 15-åring lämnade sin familj för arbete i jordbruket, var han rädd och vilsen. När han lämnade byn Liangjiahe hade han det lugn som kommer av ett klart utstakat mål för sitt liv. Han skulle aldrig mer vara den jagade och föraktade, han skulle upprätta sin familjs heder och han skulle göra karriär inom kommunistpartiet.

Redan år 1971 hade han lyckats bli medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund tack vare att en vän med uppdrag i partiet kunnat radera i hans personakt att han var son till förrädaren Xi Zhongxun. När Deng Xiaoping rehabiliterade hans far år 1980 kunde Xi utan hinder bli fullvärdig medlem i kommunistpartiet. Han gifte sig med den i Kina mycket omtyckta och kända artisten och sångerskan Peng Liyuan som bl.a. hade en solistroll i Folkets Befrielsearmés kör. Hon var begåvad och socialt kompetent och lärde den oerfarne, okände Xi när han skulle applådera eller le och hur han skulle föra sig på olika möten och sammankomster. Äktenskapet med Peng gav en skjuts åt Xis karriär.

              Xi Jinpings väg mot den högsta makten i Kina

Xi kunde nu söka och få uppdrag i partiet. Han anställdes som sekreterare åt försvarsministern. Efter en tid meddelade karriärsugne Xi att han behövde lära sig mer om jordbruksarbete och tillbringade en tid som oavlönad jordbruksarbetare, ett initiativ som togs synnerligen väl upp av partiet. Karriären tog fart på lokal nivå, där han fick uppdrag som sekreterare, guvernör och partisekreterare på olika orter mellan 1982–1993. Karriären fortsatte på provinsnivå 1993–2007 och avslutades med den prestigefyllda posten som partisekreterare i Shanghai.

År 2007 valdes Xi in i politbyråns ständiga utskott av partikongressen. Året därpå valdes han till Kinas vicepresident. Hans position stärktes ytterligare år 2010 då han blev vice ordförande i både partiets och statens centrala militärkommissioner. Under 2008 hade det han övergripande ansvaret för Olympiaden i Peking.

Karriären kröntes åren 2012 - 2013 då han erövrade de fyra högsta maktpositionerna i Kina, Generalsekreterare i partiet, President och ordförande i de båda centrala militärkommissionerna.

Han kungjorde sin vision för sin ämbetsperiod för sina landsmän. Den är enkel och lättförståelig: ”År 2049, då det kinesiska Kommunistpartiet firar 100 år, skall Folkrepubliken Kina var det mäktigaste landet i världen – ekonomiskt och militärt”. Han kallar visionen för den kinesiska drömmen, när han vänder sig till sitt folk och kräver att folket utan protester ska stödja honom i förverkligandet av denna dröm. Enligt Xi har Folkrepubliken Kina nu gått in i en tredje fas efter Maos enande av landet och hans införande av den kommunistiska diktaturen som styrelseform, Dengs reformer som skapade välstånd och han ser sig själv som den som triumfatoriskt skall slutföra det enorma uppdraget att låta Kina framträda som det mäktigaste landet i världen vid kommunistpartiets 100-årsjubileum. Xis kinesiska form av socialistiskt styre ska även inspirera andra länder att gå i samma auktoritära fotspår.

Xi visste också var han hade sina motståndare och hur de skulle hanteras. Ett exempel på det är när en grupp av hans nära medarbetare läckte ett dokument, som Xi skrivit och hemligstämplat. Detta inträffade strax efter Xi:s utnämning till Generalsekreterare för Kinas kommunistparti år 2012. I dokumentet, som kallas dokument nr 9, beskriver Xi sin rädsla för fientliga angrepp från västvärlden. Många kineser kan sin historia och de två opiumkrigen, som utbröt under 1800-talet, därför att engelsmännen betalade för kinesiska produkter med opium, höll på att förstöra stora delar av befolkningen. Kineserna förlorade båda krigen mot England och Frankrike. Kineserna tvingades anta djupt förnedrande fredsavtal vid båda tillfällena. Det försvagade Kina angreps därefter av Ryssland i norr, som tillskansade sig stora landområden i norr och av Japan, som gjorde samma sak i söder Den rädsla som Xi uttryckte för fientliga angrepp från västvärlden delar han med säkerhet med många landsmän.

Dokument 9 innehöll också en beskrivning av farliga idéer, som måste hållas utanför Kinas gräns och bekämpas hårt om de får fäste i landet. Idéerna är enligt Xi det allvarligaste hotet mot Kinas kommunistiska styre. De som räknades upp var värderingar, som vägleder västliga demokratier som demokrati, parlamentarism, oberoende domstolar, yttrande- och pressfrihet m.m.

Innan Xi tillträdde, hade han fällt offentliga yttranden som kunde tolkas som att ha var för en liberalisering av landet med minskad kontroll av befolkningen. När Dokument nr 9 läckte ut for det ett besvikelsens sus bland de kineser och andra som väntat andra besked från den tilltänkte nye ledaren

Direkt efter att Xi tillträtt som landets högsta ledare, inledde han den mest omfattande kampanjen mot korruption på flera årtionden. Den kampanjen hade också ett dolt syfte, att rensa bort Xi:s motståndare och medtävlare om makten. Gänget som läckte Dokument nr 9 till media fastnade i korruptionsnätet och försvann från den politiska scenen, oklart var, men är säkert till inget trevligt ställe. En annan stigande stjärna med kurs mot den absoluta partitoppen var Bo Xilai, som dömdes till livstids fängelse för korruption och maktmissbruk. Något senare dömdes hans hustru för att ha mördat en brittisk affärsman år 2012. Familjen Xilais öde engagerade även svenska media, som rapporterade utförligt vad som hänt.

Hösten 2017 meddelade kommunistiska partiets högsta avdelning för diciplinfrågor att över 1,5 miljoner människor straffats för korruption under kampanjen, varav drygt 400 var högt uppsatta tjänstemän på provins- eller riksnivå.

Trots korruptionskampanjen finns fortfarande många stenrika kineser, som klarat sig genom granskningarna från korruptionsjägarna.

Bedömare i Kina menar att Xi är en ledare med stort behov av makt. Han berusas av makten, lyssnar inte på kritiker utifrån utan tar råd endast från en snäv grupp närmast honom. Liksom många despoter anser han att makt kommer ur gevärspipan och den uppfattningen ligger bakom hans hårda satsning på att stärka landets militärmakt så att den blir världens starkaste år 2049.

År 2013, då den nyvalde Xi för första gången skulle uppträda inför plenarmötet med partiets centralkommitté, var förväntningarna stora. Nya ledare har traditionellt använt detta möte för att presentera större förändringar. Vid mötet meddelades att marknadskrafterna skulle ges större utrymme i ekonomin inom ramen för det rådande systemet socialism med kinesiska förtecken. En ny grupp skulle bildas för att leda det djupgående reformarbetet. Dessutom skulle det upprättas en särskild kommitté för säkerhetsfrågor som rör internationella relationer och militära frågor. Xi blev ordförande för bägge och bekräftade därmed sitt stora behov av makt. Ett sådant val skulle Deng Xiaoping aldrig gjort. Två andra nyheter presenterades, dels ytterligare lättnader i den gällande ettbarnspolitiken och att de ökända omskolnings- och arbetslägren skulle upphöra. Fem år senare är i vart fall omskolningslägren i Xinjiang i full verksamhet.

 På Nationella Folkkongressens möte i mars 2018 beslutade delegaterna att slopa den tidigare begränsningen för hur många mandatperioder som presidenten får sitta på sin post, en vanlig manöver för despoter men förmodligen också en anpassning till att Xi som 96-åring ska få uppleva förverkligande av både sin öppna och dolda vision, som han är bergfast övertygad kommer att bli verkliga. Ett annat stort beslut, som fattades samtidigt, var bildandet av en nationell övervakningskommission, som ska leda korruptionsbekämpningen inte bara inom partiet utan även bland övriga statsanställda. Ytterligare ett kontrollorgan, som även kan användas av Xi för att eliminera medtävlare om makten, vilket han framgångsrikt gjorde i sin egen korruptionskampanj i början av sin presidentperiod.

År 2015 genomförde Xi som överbefälhavare en imponerande militäruppvisning i Peking. Han deltog själv iförd militära kamouflagekläder. Paraden visade upp mycket avancerad vapenteknologi. Armén däremot måste utvecklas mycket, innan den kan mätas sig med t.ex. USA.  Det jobbet ska vara definitivt vara klart år 2049 enligt Xis lugna övertygelse.

Efter någon tid i sitt uppdrag tog Xi initiativ till något som ingen kinesisk ledare någonsin gjort före honom. Men ingen har väl heller haft tillgång till en valutareserv, som år 2014 uppgick till 4000 miljarder US-dollar. Xi började investera utomlands i stor skala. Han kallade investeringen Sidenvägen efter den historiska handelsväg som fanns mellan Kina och Europa på medeltiden. Det är en enorm satsning, som marknadsförs som ett fredligt handelsutbyte och en win-win-möjlighet mellan Kina och de världsdelar och länder som berörs. Projektet innefattar en helt ny järnväg mellan Kina och Europa, handelsvägar till sjöss till Afrika, Europa och Sydamerika samt kinesiska investeringar i bl.a. infrastruktur och teknik i berörda länder.

Sri Lanka var det första landet som nappade på det kinesiska erbjudandet om lån till byggandet av en stor omlastningshamn på sydkusten. På ett område som är 125 kvkm stort byggdes dels en stor hamn och dels en rad reparations- och tillverkningsföretag på området. Vid invigningen framhöll båda parter vilken vinst Sri Lanka gjort med denna fantastiska anläggning, som skapar jobb, tillväxt och välstånd och man prisade det goda samarbete man haft under processen.

Till en början gick allt bra men efter en tid började lankeserna få svårt att betala räntor på det kinesiska lånet. Kineserna föreslog då lankeserna att i stället för att betala räntor och amorteringar, så skulle de överlåta hela området till Kina på 99 år. Lankeserna hade inget att sätta emot och tvingades gå med på villkoren. Vinnare Kina, som fick ett brohuvud i Sri Lanka, intäkterna från en lönsam omlastningshamn och jobb för en mängd kineser. Våldsamma demonstrationer utbröt mot den lankesiska regeringen, som inte ledde någon vart. Så blev det med den win-win-situationen. En motsvarande situation håller f.n. att utveckla sig i Kenya, som lånat omfattande belopp för en stor järnvägssatsning men nu har svårigheter att betala räntor på lånet.

Sidenvägen drog vidare in i Medelhavet och välkomnades av det svårt skuldtyngda Grekland. Där köpte man omgående hamnen i Pireus. Snart visade det sig att Kina inte bara var ute efter att göra goda affärer. Man ville kunna påverka och styra politiken i de länder man engagerar sig i, som en förberedelse för Xi Jinpings dolda agenda, att skapa ett kommunistiskt paradis över hela världen under Kinas ledning – en dröm som alla stora kommunistledare har haft efter Karl Marx. ”Proletärer i alla länder, förena er”. En antydan till detta kunde man se, då EU skulle överlämna sin rapport över de mänskliga rättigheterna i Kina till FN i år 2018. Grekerna lade sitt veto mot att rapporten skulle skickas – ett första bevis på en splittrande politik inom EU. Xi verkar liksom hans gode vän Vladimir Putin angelägen om att EU splittras, då det är lättare att driva igenom sin vilja i enskilda stater än gentemot en stormakt.

I Sverige fick vi ett erbjudande från Kina att man ville anlägga en stor djuphamn i Lysekil. Det projektet dog efter omfattande folkliga protester och januari i år drog kineserna tillbaka erbjudandet. Men under första halvåret i år var Sverige det land som tog emot mest kinesiska investeringar i hela EU, 3,6 miljarder dollar.

Efter Grekland fortsatte kineserna att investera i Europa, Till en början togs de väl emot och bl.a. förre president Hollande i Frankrike var sprudlande glad över de 18 miljarder euro som kineserna på kort tid investerat i Frankrike. Vilka påtryckningar kunde man vänta sig från Kina som motprestation? Då Kina köpte en stor robottillverkare, Kuka i Tyskland i september 2016, talade landets utrikesminister för första gången i Europa mot de kinesiska investeringarna. Han menade att bakom investeringarna, de fryntliga leendena, handskakningarna och vinskålandet, ligger kall beräkning från Kina: detta är första steget, vi investerar för att vinna tystnad på kritik mot oss, vi kommer att arbeta för att påverka era sinnen och värderingar och slutligen leda er in i ett världsomspännande kommunistiskt paradis lett av Kina.

Kina kontrollerar nu 10 % av Europas hamnar och finns med sina investeringar överallt i Europa inom högteknologi, infrastruktur, universitet m.m. Flygplatsen i Toulouse i Frankrike ägs av Kina. Första halvåret i aviserades investeringar och fusioner i Europa med kinesiskt kapital till ett värde av 22 miljarder dollar. Motsvarande värde i USA var 2,5 miljarder. Det är tydligt att Kina betraktar Europa som fokus nummer 2 efter Afrika.

Afrika är den kontinent som är nummer 1 för Kinas expansion. Där har Xis kinesiska dröm kommit längst. Sidenvägen når långt in i Afrika. Mellan 30 – 40 % av alla infrastrukturinvesteringar i Afrika sker med kinesiskt kapital. Xi reser ofta dit och talar ofta om den utvecklingskraft som skapats vilket han menar är enbart ekonomisk utveckling. Andra eftersträvansvärda områden för en utvecklad stat berör han aldrig. I samtal med olika afrikanska ledare uppmanar han dem att följa Kinas exempel för en statsbildning. ”Se på oss” äger han, ”Vi har inte besvärats av någon trög västerländsk demokrati. Ändå tog det oss bara 30 år från att gå från fattigdom till att bli det rika, utvecklade land vi är nu.

När Xi besökte USA och president Obama, förnekade han att Kina skulle ha några territoriella intressen utanför Kina eller att man hade planer att bygga militärbaser utanför Kinas gräns. Då pågick Kinas planering för fullt för byggandet av en militärbas i Djibouti, som färdigställdes 2017. Djibouti är ett litet land, strategiskt beläget vid det sydöstra inloppet till Röda Havet. Det är världens mest trafikerade fartygsled och i Djibouti finns sedan länge baser för engelsmän, amerikanare, italienare m.fl.

Kinas militärbas i Djibouti invigdes i slutet av 2017 efter ungefär ett års byggtid följt av omvärldestora intresse. Basen har 10 000 man stationerade, dubbelt så många som USA har på sin bas. Xi förklarade att basen var nödvändig för att försvara Afrikas intressen.

Därefter riktade Xi mycket olustiga, orättfärdiga och territoriella anspråk mot sina grannar, Malaysia, Vietnam, Filipinerna och Japan. Han hävdade att Kina, med mycket bräckliga historiska bevis, att Kina hade äganderätt till hela sydkinesiska sjön. Snart ockuperade Kina Spratlyöarna där och inledde byggandet av en marinbas med robotramper och kapacitet att även ta emot stridsflyg. Detta skedde inför ögonen på USA, som haft baser i området sedan andra världskriget. De närbelägna Paracelöarna försågs med samma typ av marinbas. Åtgärderna fördömdes av Krigsförbrytartribunalen i Haag, som Kina inte erkänner, så det fördömandet gick nog ganska spårlöst förbi.

I Australien och Nya Zeeland har Kina gått längst när det gäller att skapa kommunistiska celler. Man har vänt sig till politiskt obundna människor och startat indoktrinering i Kinas variant av kommunism, socialism med kinesiska förtecken. I slutet av år 2017 skakades Australien av en skandal. En senator avsattes från sin post efter att han tagit emot mutor från Kina som ersättning för hans samverkan med kineserna i deras strävan att vinna inflytande i landet. Därefter stiftade parlamentet en lag som förbjöd kinesiskt kapital i politisk verksamhet och i strategiskt viktiga företag.

På Europarådets möte sommaren 2017 föreslog president Macron att även EU borde förhindra att kinesiskt kapital investeras i strategiskt viktiga företag inom Unionen. EU-parlamentet har i dagarna fattat ett beslut i den riktningen. Kontrollen har udden riktad mot Kina och Ryssland som kan vara ute efter känslig högteknologi. Kontrollen ska även omfatta hamnar. EU har dock inte befogenheter att stoppa investeringen. Beslutet ligger hos varje enskilt land. Men EU kan med rådgivning påverka utgången. Bara 13 av EU:s 28 medlemsländer har lagstiftning om granskning av utländska investeringar. Sverige har det inte. Utredning pågår som väntas leda till lagstiftning. Hittills har kommunerna fått sköta riskbedömningen.     

USA:s förre ambassadör i Kina Max Baucus menar i en intervju i SVT:s program ”Världen enligt Xi”, att Kinas tillväxt ekonomiskt och militärt, som siktar på att bli störst i världen år 2049, har ägnats för lite tankeverksamhet i USA och hela västvärlden. Vi har att göra med en stormakt, som har en tydlig vision, som man försöker få hela befolkningen att omfatta och en nödtorftigt dold, som innebär att vi alla ska ingå i en kommunistisk diktatur, lett av det kinesiska kommunistpartiet. Allmänna val, parlamentarism, demokrati, tanke-yttrande och pressfrihet m.m. kan vi glömma, när vi tågar in i det kommunistiska paradiset. Så det är hög tid att västvärldens skarpaste hjärnor kommer samman för att hitta metoder att hejda Kinas anspråk och skydda vår frihet och demokrati. Önskvärt vore då att Donald Trump hade avlägsnats från scenen då han inte i något avseende kan han mäta sig med Xi Jinpig

Kina knappar in väldigt snabbt på USA:s ekonomi. År 2000 var Kinas BNP 13 % av USA:s.

Nu är den 62 % räknat i US-dollar. Justerat för priser och köpkraft har Kina redan gått om USA. Det är numera betydligt lättare för en företagsam person i Kina att bygga en förmögenhet än i USA.

Den forna copykatten Kina har nu utvecklats till en ledande nation inom elektronik. Kopieringen av utländska produkter har minskat drastiskt och ersatts av sprudlande innovativt klimat och mycket hög kompetens. Kina har passerat Silicon Valley i USA i nyskapade teknik och produkter och amerikanska företag reser nu till Kina för att försöka rekrytera högprofilerad kompetens till skillnad från tidigare då man sökte billig arbetskraft. Den kinesiska regeringen har satsat och satsar mycket stora belopp för att utveckla denna lönsamma industri.

Staden Shenzhen, en halvtimmes tågresa med snabbtåg till Hongkong, hade på 1970-talet ca 300 000 innevånare. De flesta var fiskare eller risbönder. Deng Xiaoping valde Shenzhen som en av de frizoner, där man släppte in utländskt kapital för att testa nya tillväxtmöjligheter. Staden är den i världen som växt snabbast. Innevånarantalet uppskattas nu var 13, 15 eller 20 miljoner, ingen vet säkert. Stadsbilden är naturligtvis helt förändrad med en mängd skyskrapor, den högsta är 599 meter, den 4:e högsta i världen. Staden omsätter tre gånger Sveriges statsbudget och BNP per capita är 250 000 kronor, den näst högsta i Kina, Mest känd har staden blivit för att 90 % av världens elektroniska produkter tillverkas här.

Som västerlänning kan man ju fråga sig om denna lönsamma industri, som är öppen och frikostig och där man delar kunskap på alla nivåer, kan fortsätta att leverera och utvecklas samtidigt som kontrollfreaken Xi Jinping skärper greppet om sitt folk. Ju mer övervakad och kontrollerad en människa upplever sig, ju mindre innovativ och fri i tanken känner hon sig. Det brukar i vart fall vara regeln. Kanske har de anställda i Kinas största kassako fått en refug där kontrollen knappast märks av och f.ö. behövs stora skaror datatekniker för att utveckla de alltmer raffinerade övervakningsmetoder som Xi vill ha.

I juni 2018 samlade Xi för första gången Shanghai Cooperation Organisation. Med sitt nyvunna politiska och militära inflytande var Xi nu redo att inta världsscenen och skapa en ny världsordning med Kina som ledare. Mötet hölls ironiskt nog samtidigt som länderna i G7 hade sitt möte. Vid sin sida hade han den trogne vännen Vladimir Putin, som uteslutits från G7 efter annekteringen av Krim. Fyra auktoritära f.d. sovjetrepubliker satt vid bordet tillsammans med kärnvapenländerna Indien och Pakistan. Dessutom hade Xi lyckats få med Iran och Turkiet. I sitt avslutningstal till mötet framhöll Xi, att detta första möte varit en stor framgång. Med redan åtta betydelsefulla medlemmar kommer vår organisation att växa och bli en betydelsefull spelare, som kan möta människors hopp och förväntningar, framhöll han.

Det är ställt utom tvivel att Xis nya skapelse måste ses som en utmaning av liknande organisationer i västvärlden.

Hoppet om en demokratisk utveckling har helt försvunnit i Xi Jinpings Kina. Yttrandefrihet, mötesfrihet, religiös och sexuell frihet är hårt begränsade. Kritik mot kommunistpartiet är förbjuden enligt lag. En dissident från Kina, som tagit sig till USA, berättar i SVT:s dokumentär att om någon i Kina riktar kritik mot Xi på sociala medier, som Wechat, kan den personen räkna med ett omedelbart besök från säkerhetstjänsten och bli bortförd, oklart hur länge. Själv skrev han från USA på Facebook en balanserad kritik mot det kinesiska systemet, utan några som helst hatfyllda uttryck, uppgav han. Efter publiceringen hörde Facebook av sig och meddelade att artikeln tagits bort för att den innehöll hat och han straffades med 24 timmars avstängning från Facebook. Hans kommentar till detta var att inte ens i USA kan man undvika att hamna under det kinesiska kommunistpartiets inflytande. De tre ledande tidningarna i Peking heter alla Voice OF China, De innehåller inga nyheter, ingen debatt och är endast ett organ för husbondens röst.

Ett nytt och synnerligen effektivt system för en ledare som vill ha fullständig kontroll av sina innevånare och som Xi hoppas mycket på testkörs nu på några håll i landet. Systemet kallas på engelska Social Credit och består av en ohygglig mängd kameror, ansiktsigenkänning och sociala medier. När systemet startas tilldelas alla övervakade 1000 poäng. Horder av övervakare sitter och kontrollerar människorna som rör sig framför kamerorna. Om man beter sig samhällstillvänt och ansvarsfullt kan man tilldelas pluspoäng, om man beter sig illa, uppträder berusad eller uttrycker kritik mot samhällssystemet blir man av med poäng. I allvarligare blir man gripen och straffad. Meningen är att systemet ska införas i hela landet. När förbundskansler Angela Merkel besökte Xi Jinping våren 2018 fick hon en föredragning av systemet. Hon chockades av det hon fick se och höra och sa spontant att detta var värre än George Orwells dystopi 1984. ”Storebror ser dig”.

Kina har dragit på sig omfattande internationell kritik för behandlingen av den uiguriska minoriteten i provinsen Xinjiang i nordvästra Kina. De är runt 11 miljoner och är muslimer, Regimen har länge diskriminerat folkgruppen och år 2009 utbröt kravaller i provinshuvudstaden, där uigurerna protesterade mot det omfattande förtrycket. Kravallerna lämnade 200 dödsoffer. Därefter genomförde uigurer en bilkrasch i Peking med okänt antal dödsoffer och en knivattack av ett antal uigurer på järnvägsstationen i staden Kunming i södra Kina som krävde 30 dödsoffer. Därmed kunde regimen sätta terroriststämpel på folkgruppen och öka förtrycket. Det finns också geopolitiska skäl till regimen helst skulle vilja ersätta uigurerna med hankineser. Området är ett brohuvud för den landbaserade Sidenvägen och har rikliga fyndigheter av kol, olja och gas.

Våren 2017 hade regimen byggt ut så kallade omskolningsläger för uigurer och andra muslimska minoriteter. Det tog inte lång tid innan man fyllt och spärrat in bortåt 1 miljon uigurer, en tiondel av folkgruppens storlek.

Enligt människorättsorganisationer tvingas de muslimska internerade inledningsvis svära trohet till Xi Jinping och kritisera eller avsäga sig sin muslimska tro. Undervisning ges i mandarin, lagar, yrkesutbildning och ”tanketräning” enligt myndigheterna.  Som nämnts tidigare deltog Xi i plenarmötet i partiets centralkommitté år 2013, där man bl.a. beslutade att stänga de ökända omskolnings-och arbetslägren. Beslutet har alltså inte verkställts än. Xi fann väl att han inte kunde undvara dem i sin iver att kontrollera sitt folk.

Human Right Watch har beskrivit situationen för dem som interneras i lägren så här: ”Det finns ingen häktningsorder, det finns inget brott, det finns ingen möjlighet att tillkalla advokat, kontakt med anhöriga är förbjuden, man vet inte hur länge man ska sitta internerad och när man äntligen släpps, så vet man inte vad man anklagats för.”

Lägren har nu börjat bli överfulla och nu rullar nedsläckta tåg tåg och bussar med fördragna fönster från Xinjiang med tusen och åter tusen internerade uigurer till avlägsna fängelser på andra håll i landet. Det är en underdrift att säga att den internationella kritiken är befogad.

 Även uigurer, som lyckats fly till Sverige, rapporterar att de blivit uppringda av hotfulla personer, som säger sig representera den kinesisk säkerhetstjänsten. De framställer olika krav men vanligast är att man kräver att man ska spionera på andra utpekade uigurer, som vistas i Sverige och rapportera tillbaka till säkerhetstjänsten, Vägran att medverka brukar vanligast bemötas med hotet att i så fall kan du glömma att få träffa dina anhöriga i Xinjian.

                                    Slutord

Med gigantiska handelsöverskott, svällande valutareserv och skenande BNP ligger det väl inom räckhåll för Xi att han ska lyckas förverkliga sin officiella dröm att Kina år 2049 ska vara världens starkaste makt ekonomiskt och militärt. Med en befolkning på 1,4 miljarder och hur mycket pengar som helst, borde det inte vara så svårt att öka arméns numerär och träna och utbilda soldaterna så att man verkligen har världens starkaste krigsmakt år 2049. Med detta sagt kan man ju fråga sig varför man ska ha världens dyraste krigsmakt enbart för att försvara sig mot inbillade hot eller om det finns dolda avsikter här? Ju mer vapenskramlet ökar, desto mer ökar risken för krig av misstag. 
Det finns en betydande konflikt i området, som handlar om Taiwan. Jag tror att det finns på Xi:s agenda att Taiwan ska anslutas till Folkrepubliken Kina under hans tid vid makten på samma sätt som man nu håller på att inkorporera Hongkong i förtid. USA har uttalat att Taiwan ska försvaras till varje pris och Japan har utlovat stöd till Taiwan, om det skulle ske. Där finns ett otäckt scenario med en möjlig militär konflikt mellan världens två starkaste militärmakter.

Xis andra dröm, att vinna världsherravälde för honom själv och Kinas kommunistparti, har väl ett tydligt inslag av hybris över sig. Han kan väl knappast tänka sig att jordens övriga befolkning ska låta sig vallas in som en fårskock under Kinas flagga? Den demokratiska världen har en befogad avsmak för alla havererade kommunistiska statsbildningar med miljoner och åter miljoner av avrättade människor, eländiga fångläger, omfattande korruption, svårigheter att försörja sin befolkning m.m. Ska Xi använda världens starkaste krigsmakt för att nå detta mål, så lär det väl vara det sista vi människor upplever på denna misshandlade planet, om inte klimatdöden hinner före.

Källor:

Utrikespolitiska Institutet, Landguiden för Kina

Wikipedia

SVT Dokument Utifrån: ”Världen enligt Xi

Artiklar i Dagens Nyheter och Dagens Industri