Medan gräset växer, dör kon.

År 1958 placerade biokemisten och oceanografen Charles David Keeling sitt nykonstruerade instrument för att mäta koldioxid i atmosfären på det höga berget Mauna Loa i Hawaii. Instrumentet fungerade och mätte halten av co2 till 315 ppm. (parts per  million). I maj i år var halten 415 ppm. Den halten har aldrig förr uppmätts vare sig i nutid eller i historisk tid För varje grad som Keelingkurvan ökar, blir vår atmosfär en allt tätare filt av växthusgaser, som släpper igenom solvärme på dagtid men hindrar värmen att stråla tillbaka till rymden nattetid.

FN engagerade sig i klimatfrågan redan år 1988 genom skapande av den mellanstatliga organisationen Intergovernmental Panel  On Climate Change, IPPC, för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring och dess miljömässiga och socioekonomiska påverkan. Man kan säga att IPPC är ett nätverk av världens mest kompetenta meteorologer, oceanografer och andra vetenskapare med relevanta kunskaper. Organisationen har under åren tagit fram ett antal mycket uppmärksammade rapporter som kastat nytt ljus över det mycket allvarliga hot som den globala uppvärmningen utgör och som världen redan fått känna av. FN gick vidare och tog på världskonferensen för miljö och utveckling i Rio år 1992 initiativ till skapandet Klimatkonvention som ska bidra till minskning av växthusgaser i atmosfären. Den undertecknades av 195 länder inklusive EU. Därefter har FN arrangerat årliga konferenser på miljötemat. Dessa möten fick namnet Conferense of the Parties, COP, och numrerades. De årliga COP-mötena, som i regel hålls i slutet av året, samlar ländernas ministrar och ibland deras presidenter, Mötena förbereds av förhandlarna på COP-sekretariatet och kallas Pre-COP. Trots dessa många initiativ från främst FN under nästan 30 år så har utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka, jorden blivit varmare och fått allt häftigare stormar och oväder med översvämningar, jordskred, våldsamma skogsbränder förstörda städer och samhällen, avsmältning av Arktis och Antarktis isar m.m. Men flygandet till alla dessa möten har ökat mängden co2 med många ton. När detta år är slut, beräknas halten av co2 i atmosfären ha ökat minst 6 % räknat från år 2015. Att sluta använda fossila bränslen räcker inte. Mer övergripande åtgärder inom jord- och skogsbruk bl.a. behövs om vi ska undvika det värsta scenariot.

COP 21 i Paris år 2015 blev på sätt och vis en succé, då 192 länder undertecknade protokollet med krav på att alla undertecknarna skulle arbeta för att jordens medeltemperatur vid kommande sekelskifte ska hållas under två graders ökning men helst under 1,5 grad.  185 stater har därefter ratificerat avtalet. Ett sådant avtal, som binder nästan alla länder på jorden som dessutom har vetorätt för alla undertecknare, måste givetvis ha sina regler och sin byråkrati. Parterna har enats om att den gemensamma regelboken ska finnas färdig och kunna beslutas på COP 25 i Santiago, Chile i december i år. Eftersom vi alla lever under ett hot för en klimatkatastrof, som vi själva bär ansvar för, med kapacitet att utplåna vår art mot slutet av seklet, skulle man kunna förvänta sig att alla inblandade i förberedelsearbetet skulle på alla sätt bidra med en positiv energi. Men så är inte fallet. Det verkar vara tydligt att vissa länder, som har drag av klimatförnekare, har gått med i avtalet enbart för att värna om sin utvinning av fossila bränslen och verka som drivankare i det pågående arbetet och hindra eller omöjliggöra lyckade resultat.

Ett utstuderat sätt som dessa drivankare tillämpat länge, är att ifrågasätta de vetenskapliga rapporter som presenteras av IPCC på COP-mötena, och hävda att de på grund av bristande vetenskaplig relevans inte duger som underlag för fortsatt arbete

Ett exempel på detta finns från COP 25 i Katowice, i december förra året, där f.ö. vår svenska fixstjärna, Greta Thunberg, för första gången fick möta världens ledare och tala inför dem. På mötet förelåg en rapport från IPCC om förväntade skillnader i utfall om temperaturhöjningen kunde hållas under 2 grader alternativt 1,5 grader. Normalt brukar dessa rapporter välkomnas av mötet men vid detta tillfälle vägrade följande stater att godkänna det: Saudiarabien, Kuwait, USA, och Ryssland. Ett ovärdigt spel, kan man tycka att tillämpa dold agenda och förolämpa seriösa forskare vars förutsägelser oftast stämmer med som faktiskt sker med klimatet.

Rapporten skickades till Pre-Copmötet i Bonn i juni i år. Där hade de fyra ovannämnda länderna skickat sina förhandlare med uppdrag att se till att rapporten skulle försvinna helt från dagordningen, vilket också skedde. Dagen efter uppträdde ett 10-tal av sekretariatets förhandlare från olika länder på mötet med tröjor med texten SCIENCE IS NOT NEGOTIABLE. Bra gjort, tycker jag.

Mänskligheten har aldrig ställts inför ett hot av den kalibern som klimathotet utgör. Till skillnad från tidigare generationer har vi förvarning genom överblick och kunskap. Men dessa tillgångar har hittills levererat generande klena resultat. Dessutom visar många länder upp en total nonchalans för ex. vis. Parisavtalet. Man kan ta Brasilien som exempel.  I sin presidentkampanj lovade kandidaten Jair Bolsonaro att öppna Amazonas för omfattande avverkning så att hans uppbackare inom köttdjursbranchen skulle få nya stora betesmarker. Brasilien skulle bli världens köttbod. Han gjorde detta fast han visste att hans land ratificerat Parisavtalet. Som nyvald president har hållit sina löften och Amazonas skogar avverkas nu i rasande takt. Han kan göra detta därför att Parisavtalet saknar möjlighet att utdöma sanktioner om ett land handlar helt på tvärs med Parisavtalet.

Jag tycker att president Bolsonaro gör sig skyldig till brott mot mänskligheten genom att frisätta så enorma mängder koldioxid och utrota många arter. Det är inte biff, världen behöver utan stora skogar som kan ta upp och lagra koldioxid. Hans land har ratificerat Parisavtalet och lovat sänka sina utsläpp av co2 med 37 % till 2025 och 43 % till 2030 – ett omöjligt mål under nuvarande president.

På något sätt måste klimatarbetet utrustas med möjlighet att ingripa mot länder i Parisavtalet, som agerar på tvärs med sina löften och kunna utdöma viten och andra sanktioner, t.ex. kunna påföra tullhöjningar på produkter som innebär ökande utsläpp och miljöförstöring. Om det ska ske inom ramen för nuvarande modell eller om det behövs en klimatregering och en klimatd0mstol upprättad för att hindra den ultimata miljökatastrofen bör snarast utredas.

Hans Degerman

Bollnäs





















































t