Nationalekonomi - en pseudovetenskap?

Två tv-program har fått mig att fundera över nationalekonomins värde när det gäller att förutsäga den ekonomiska utvecklingen och ge politiken, allmänhet och företag möjlighet att parera för oönskade effekter. Det första var programmet ”Vetenskapens värld” i januari i år, som speglade den internationella ekonomin efter år 2008 med bl.a. den katastrofala effekten av kraschen för banken Lehman Brothers i USA. Det andra var programmet ” Dokument inifrån” med titeln ”Lönesänkarna” som sändes den 16 februari.

I båda fallen var nationalekonomiska höjdare så låsta i sitt tänkande av ekonomiska modeller att man blundade för den verkliga utvecklingen. I Vetenskapens värld intervjuades Paul Krugman, ledande företrädare för den s.k. Chicagoskolan och vinnare av Nobelpriset i ekonomi år 2008. Han hävdade energiskt och med allt större irritation att den världsomspännande krisen som startade med Lehman Brothers fall var omöjlig att förutse. Hans opponenter i programmet visade att Krugmans modeller inte alls räknade med storheterna pengar, skulder och banker och att hade man haft med dessa, hade krisen varit tydlig långt innan den bröt ut.

I programmet ”Lönesänkarna” i Dokument inifrån framgick med all tydlighet att löntagarnas andel av BNP har fallit dramatiskt sedan 1970-talet. Inte på 100 år har löntagarnas andel av BNP varit så låg som nu. I konsekvens därav har kapitalägarnas andel av BNP ökat från en femtedel på 1970-talet till en tredjedel idag. Sambandet mellan produktivitet och löner, som var starkt under ”guldåren” på 1950-60-talen, bröts tvärt på 1970-talet. Produktivitetens kurva fortsatte oförtrutet uppåt och alla vi som jobbade såg till att den gjorde det med allt mindre ersättning i form av lön. I programmet intervjuades en professor i nationalekonomi, Nils Gottfried, som nyligen haft regeringens uppdrag att räkna på om full sysselsättning kan uppnås med ännu lägre löner. I hans huvud fanns en modell som säger att på sikt är löneandelen stabil men däremot fanns inte insikten om att företagen kan omvandla värdet av de lägre lönerna till vinster i stället för att investera och skaffa fram nya jobb.

Han hade inte besvärat sig med att ta reda på vad som verkligen har skett med lönerna och svårt pressad fick han inför tv-kameran medge fel.

I minst 30 år har alla med politiskt och fackligt inflytande pratat ner lönerna med förhoppningen att företagen skulle öka sina investeringar och skaffa nya jobb. Företagen ökade sina vinster i stället och arbetslösheten biter sig fast. Om löntagarnas andel av BNP fortsätter att sjunka så sker en minskad efterfrågan av varor och tjänster, som i sin tur förvärrar arbetslösheten och ökar lånekonsumtionen. Professor Lars Calmfors, en lönesänkarhök, medgav i programmet att risken med fortsatt nedåtpress på lönerna kan vara riktigt skadligt för vår ekonomi.

Frågan är väl om man inte måste börja ifrågasätta nationalekonomerna för de sätt de fungerar på nu och där kartan alltid gäller före terrängen.

Islamofobi

Ordet islamofobi är behäftat med beröringsskräck i Sverige. Blir man stämplad som islamofob så är det kört. Man betraktas paria, någon som inte lever upp till de stolta ideal som vägleder vårt samhälle. Man kopplas ihop med extremiströrelser med nazistiska böjelser och politiskt anses man höra hemma hos Sverigedemokrater med järnrör och tolkningsföreträde över vilken som är en riktig svensk.

Jag föreställer mig att rädslan för att få epitetet islamofob klistrat på sig har stoppat ledande företrädare för våra demokratiskt rumsrena politiska partier för att vara tydliga med hur man ser på vissa avarter av islam. Tydlighet på den här punkten hade säkert hindrat Sverigedemokraternas snabba uppgång.

Jag tror att en mycket stor andel av Sveriges befolkning inte välkomnar folk som:

·         har en hederskultur som innebär att en far i en familj av tradition eller med en grumlig tolkning av islam anser sig ha rätt att döda sin dotter, om hon mot hans vilja, kränker hans heder genom att vilja leva som en vanlig svensk tonåring.

·         som anser Koranen föreskriver att en man inte kan ta en kvinna i hand eller vistas ensam i samma rum som en kvinna och därmed utesluter kvinnliga chefer och arbetskamrater.

·         föreskriver niqab eller burka för kvinnor. I vårt land kommer de flesta, både män och kvinnor, att måsta försörja sig själva på arbetsmarknaden. Man kan rimligen inte kräva att chefer och medarbetare ska ta in medarbetare som antingen är helt dolda i klädsjok eller har en endast en springa som visar ögonen. I nästan alla fall uttrycker dessa klädmassor ett grovt manligt förtryck.

·         har en medeltida tolkning av islam med målet att införa en gudsstat och som anser sig i Allahs namn har rätt att döda de otrogna hundar som står i vägen för uppfyllande av detta mål och dem som vågar skämta om Profeten och som vill att landet ska styras av sharialagar.

De politiska partier som siktar på att bilda regering i valet 2014 borde överge sin rädsla för ordet islamofobi och uttala sig om islamisk terror, medeltida tänkesätt, förtryck och våld, om man vill undvika Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget.

Muslimer, som antagit en modern tolkning av islam, där man övergivit föreställningen om gudsstaten, sharialagar och den fundamentalistiska tolkningen av jihad, ser jag och troligen de flesta inga svårigheter att ta emot i vårt land som invandrare eller asylsökande.

Liten och stor orättvisa

Regeringens utredare Björn Hagman har i dagarna redovisat sitt utredningsuppdrag till regeringen. Utredningen behandlar den orättvisa som man längst i söder upplever, när det gäller elpriserna. Sverige har på uppdrag av EU delat upp landet i 4 elprisområden. På grund av stor efterfrågan på el i det tättbefolkade elområde 4, som omfattar Skåne län, Blekinge och delar av Kalmar- Kronobergs- och Hallands län, har man där fått ett högre elpris när det råder hög efterfrågan på el. Meningen med de 4 områdena har varit att identifiera de områden som förbrukar mest el och därigenom kunna sätta in åtgärder för att spara el. Utredningen ska nu gå på remiss men man kan vara tämligen säker på att utredningens huvudförslag genomförs, som går ut på att Svenska Kraftnät får i uppdrag att garantera att överföringen av el från överskottsområdena till elområde 4 aldrig ska understiga 4000 MW. Det innebär att skillnaderna mellan elområdena utjämnas och elpriset i elområde 4 sjunker medan vi övriga får ett högre elpris. Eftersom det finns så många röstberättigade i område 4 så är utgången given. Den här ännu rådande prisskillnaden kan vi kalla den lilla orättvisan.

Den stora orättvisan är att vi i de 7 län, som levererar mer än 90 % av vattenkraften får dela på en skärv av 120 miljoner årligen i s.k. bygdepeng för de oåterkalleliga skador i miljön som vattenkraften orsakat. Stora produktiva marker för jord- och skogsbruk har dämts över och tvingat boende att lämna sina hem. Torrläggning har skett av andra stora områden. Områden för renskötsel, jakt, fiske och turism har fått oåterkalleliga skador. Vattenkraftskommunerna plågas av utflyttning, arbetslöshet, låg skattekraft, mycket höga kommunalskatter och bristande framtidstro. I valrörelse efter valrörelse har vi hört av politiker mantrat att Hela Sverige Ska Leva. Det om något är en läpparnas bekännelse och tomma ord om man ser till resultatet.

I Norge har Stortinget slagit fast att vattenkraften är en nationell resurs med stark lokal tillhörighet. Det praktiska resultatet av detta är att landets vattenkraftskommuner årligen får dela på 6 miljarder norska kronor för olika näringslivsfrämjande åtgärder. Där menar man allvar med att Hela Norge Ska Leva.

Till årets riksmöte har 6 riksdagspartier äntligen, efter många års opinionsarbete av föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner, motionerat om att Sveriges vattenkraftskommuner äntligen ska få tillbaka hälften av fastighetsskatten på vattenkraftsanläggningarna. Det skulle ge för år 2013 ca 3 miljarder kronor, som skulle skapa helt nya möjligheter för svårt utsatta kommuner.

Jag tycker att man ska rätta till den stora orättvisan först, innan man ger sig på den lilla orättvisan.

Eurokrasch

Jag har precis avslutat läsningen av en skakande skräckberättelse, som gjort mig rädd, ledsen och betryckt och som berövat mig flera illusioner och tvingat mig att se den nakna sanningen.

Berättelsen år inte en fiktion. Den beskriver saker som berör oss alla högst påtagligt och konkret. Boken heter Eurokrasch och är skriven av Johan Norberg och gavs ut av Hydra Förlag år  2012. Norberg har lagt upp sin berättelse som en klassisk grekisk tragedi med delarna Hybris, Ate och Nemesis

Europrojektet skulle ge Europa välstånd och fred. Men när vi tittar omkring oss i dag ser vi i stället en djup ekonomisk kris, massarbetslöshet och politiska spänningar som håller på att söndra kontinenten. EU har förödmjukats genom tvingas gå till Kina och Brasilien med mössan i hand och be om ett bidrag och fått nej. Hur hamnade vi här? Hur kunde fredsvalutan bli en potentiell helvetesmaskin?

Johan Norberg berättar historien från början. Europas ledare slarvade fram valutaprojektet, byggde in politiska motsättningar i systemet och struntade i sina egna regler redan från början. Ett enda land av de 12 som deltog från början, lilla Luxemburg, med en halv miljon innevånare, klarade inträdeskraven. Man slog fast att inget medlemsland skulle räddas av övriga om landet gick i statsbankrutt. Det bröts så snart som omfattningen av den grekiska krisen blev tydlig. En annan stenhård regel som gällde från början var att Europeiska Centralbanken inte skulle köpa medlemsländers statsobligationer. Den regeln bröts så snart Euroländernas räddningsstyrka fick händerna fulla. Staterna och finanskapitalet utnyttjade euron till att bygga upp de största skulderna i historien och EU mötte krisen med att rädda spekulanterna, skuldsätta krisländerna än mer och skapa ytterligare osäkerhet

Därför är detta bara början av eurokrisen, varnar Johan Norberg. Som det ser ut nu, verkar EU befinna sig i Nemesis-fasen med hög arbetslöshet, särskilt bland unga där missmod och hopplöshet sprider sig, hög skuldsättning i flera länder, där man redan vet att lånen inte kan återbetalas. I dag, den 2 januari 2013. varnar Internationella Röda Korset (ICRC) för uppror i Europa. Miljoner människor, som för några år sedan var ganska välmående, har nu svårt att hitta mat. ICRC rustar nu sina organisationer i Sydeuropa för svår nöd och konflikter. Genom sitt lättsinne, inkompetens och slapphet skapade EU ett härjande monster av euron. Det måste vara ett av historiens större politiska misslyckanden

Det mörka hotet

”Tyskland är väl inget föredöme i miljösammanhang” utropar signaturen Louis Jacky i torsdagens Ljusnan och Karl Hedlund i fredagens, som tunga invändningar mot min insändare i tisdagens tidning, Jag har aldrig påstått det heller. Tyskland är nummer 2 i ordningen av de länder i Europa, som släpper ut mest koldioxid. Men jag styr inte över vilken rubrik som insändarredaktionen vill använda. Jag ville påvisa två viktiga omständigheter, dels behovet av att storskaligt börja utvinna solenergin för att kunna minska utsläppen av växthusgaser och dels peka på att Tyskland, delvis därtill tvingad av beslutet att avveckla landets kärnkraft till år 2020, måste hitta andra sätt att försörja sig med ren energi. Vindkraften kommer inte att räcka. Därför finns man i Marockos del av Sahara i ett projekt kallat Desertec med syfte att åstadkomma en storskalig utvinning av solenergi som till delar skulle kunna exporteras till Europa.

Över 20 000 människor från 190 länder kom förra helgen med flyg till FN:s miljökonferens i Doha. De tog in luftkonditionerade hotell. Man släpper ut mängder av koldioxid på denna samling. Vad har FN:s upprepade miljökonferenser lett till? Utsläppen av koldioxid till atmosfären har ökat. Det är inte förenat med särskilt stora svårigheter att få fram allmänna medel för att rädda lättsinniga och krisande banker, men det verkar förbannat svårt att få fram medel för att avvärja det mörka hotet mot vår jord från klimatet. Vilken dom tror ni vi får av våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn när dom står där år 2060 med översvämmade städer och jordbruksområden, med snabb ökenutbredning, omfattande folkomflyttningar, svält och ett helt oregerligt väder. ”Varför gjorde ni inget? Ni kunde ju om ni hade velat.”  Det behövs åtminstone en kontinents resurser för att få fram hållbara resultat för en storskalig utvinning av solenergin. Det skulle kunna vara Europa

Utopi, drömmar?

I dag, 26 november, har FN:s klimatmöte i Qatars huvudstad Doha inletts. Lagom till dess har Världsbanken presenterat en prognos för uppvärmningen av vår jord som är ett veritabelt skräckscenario med höjning av medeltemperaturen på 4 grader till år 2060. Det ska bli intressant att se om detta äntligen skulle kunna leda till att världens ledare kan ta sig samman och åstadkomma lite mer än den tumme, som hittills uppnåtts under tidigare klimatmöten.

Tänk om EU och dess ledare med miljöhotet, skuldproblematiken, den hastigt stigande arbetslösheten, och den alltmer vikande framtidstron skulle kunna samla sig till ett djärvt grepp att adressera dessa problem. Att Europa skulle kunna ta ledningen i kampen mot miljöhoten och därmed återskapa nytt hopp, jobb och framtidstro i en plågad kontinent.

Världens öknar tar på sex timmar emot mer energi från solen än vad mänskligheten på vårt klot gör av med på ett år. Denna energi är sorgligt underutnyttjad. Enbart Sahara skulle kunna klara större delen av Europas energibehov, om man kunde enas om en storskalig satsning på att ta den tillvara. Det skulle innebära mycket stora investeringar som skulle dra med sig mängder av jobb. Det skulle kunna leda till att beroendet av fossila bränslen skulle minska dramatiskt med åtföljande drastiskt minskande utsläpp av växthusgaser. Den stora tillgången av energi skulle kunna innebära att forskningen om vätgas som drivmedel för transporter drivs till ett genombrott som leder till att oljan inte längre behövs för transporter.

Tyskland har redan mot bakgrund av beslutet att avveckla kärnkraften tagit ett antal initiativ för att kunna överföra solenergi från Sahara till Europa. Om Europas länder efter var och ens förmåga skulle ställa upp i detta arbete, skulle arbetet kunna drivas snabbare och effektivare och leda till ett genombrott i kampen mot den globala uppvärmningen. EU skulle till att börja med temporärt under några år låta unionens pengar till jordbruk och strukturfonder och åtföljande byråkrati enbart gå till arbetet med solenergi från Sahara. Det kommer att skapa en del problem men som förbleknar inför det mörka hotet från klimatet. Om ett antal år kan, om inget görs, bland många andra Medelhavsområdet få svåra problem i form av kraftigt stigande vattennivåer i havet, uttorkning och att Sahara tar klivet över havet och börjar avancera norrut.

Kolonial utsugning

Utbyggnaden av vindkraft i vårt land liknar mer och mer ett gyckelspel. Vi som konsumenter håller fram pengarna via våra elcertifikat för att våra skogar, våra rekreationsområden, tystnaden, bär- och svampmarker, områden för den växande turistnäringen och våra jaktmarker ska ödeläggas. Vi tillhandhåller pengarna via elcertifikaten för att betala mellanskillnaden för vindel som kostar 60 öre KWh att producera men som betalas med högst 30 öre av elmarknaden.

Som skattebetalare kommer vi att faktureras för den 10-dubblade investeringsram, som Svenska Kraftnät tvingas till för att ta hand om all onödig vindel. Svenska Kraftnät har i sin Perspektivplan 2025 luftat sina svåra bekymmer för att kunna bygga ut och parera för alla vindsnurror som växer upp som groteska svampar. Kraftnät anger kostnaderna för nätutbyggnad fram till år 2025 p g a ny el till mellan 55 – 60 miljarder kronor. Räkna med ytterligare hårda ingrepp i våra närmiljöer och var säker på att kostnaderna hamnar på våra elskatter och elräkningar.

Tillgången på el ökar kontinuerligt medan efterfrågan planar ut. År 2011 producerade vi drygt 17 TWh mer än vi behöver. Vindkraftindustrin har en planeringsram på 30TWh. Vad ska vi med den elkraften till och varför ska vi konsumenter och skattebetalare stå med mössan i hand och hålla fram slantarna?