Skvattram blommar, doftande av en och myr, stora vita bollar av fulländad skönhet. Hjortron blommar på myren och rosling i mängd. Rödvita blommor som lingongrädde över tuvorna. Tuvullen fladdrar i vinden. På smala stänglar blommar det anspråklösa tranbäret som snart förvandlas till röda bär. På hösten efter några frostnätter eller strax efter snömältningen på våren är det bara att ta för sig av denna i vårt land förbisedda läckerhet sprängfylld med C-vitamin. Porsen doftar ung och stark - en utmärkt brännvinskrydda. En och annan förhoppningsfull orrtupp kan höras i junikvällen. Den bedövande, fullskaliga orrleken på myren intill vår stuga är över och de flesta orrhönsen ligger på ägg. Gökar gal, men de är färre i år. Deras sångartävlingar, som förr kunde hålla oss vakna varma juninätter, när vi låg med öppet fönster, förekommer inte längre. Tofsvipan har vi inte sett. Däremot är tranorna fler och allt mer ogenerade av vår närvaro. Vissa hävdar att tranor är skarpa predatorer på tofsvipans ungar. Lommens rop har vi hört men även den arten minskar. Lessnar de tunga lommarna på att försöka flytta sig när snabba motorbåtar kommer farande? Vi trodde vi hörde himmelsgeten – enkelbeckasinen – men det kanske var ett misstag?
I skymningsljuset sitter jag på trappan på det som förr var vårt skithus och låter blicken förvilla sig in mängden av midsommarblommor i vår äng, som sjunger en stilla blues för den kommande natten. Ängarna som vi disponerar är utmagrade i 30 år och håller än rätt många arter. Ståtliga hundkex lyser upp skymningen. Prästkragar börjar visa upp sig, penningört, styvmorsviol, smörbollar, vit- och gulmåra humleblomster och ängsklockor. Och smörblommor förstås. Den intagande ridån av backtrav, små vita blommor på långa, gröna graciösa stänglar vid vår nya tomtgräns, sjunger på sista versen och slocknar väl helt om någon dag.
I vårt rosensnår har nyponrosorna börjat visa upp sin skönhet, vita stråk i snåret förkunnar att snart kommer pimpinellarosornas gräddvita prakt att översvämma snåret. Det är en fest för ögat.
Knirp-knorp psst,psst hörs från morkullehanar som flyger över vår äng när skymningsljuset minskar och den arten verkar att hålla sin numerär.
Sjön håller mellan +18-19 grader och duger för att tvätta av svett och damm från en het dag i bil med en rundresa i Norra Hälsingland med studentuppvaktning i Ljusdal och besök med god middag hos goda vänner i Delsbo. Vår finnspets Stella är med oss på bryggan och när hon druckit sig otörstig av sjövatten ligger hon graciöst utsträckt på mage med bakbenen sträckta bakåt och följer uppmärksamt ett par storskrakars förehavanden en bit ut i sjön Vi står med handukarna om oss och ser solskivan försvinna bakom grantopparna i nord-nordväst. Livet är gott att leva.
fredag 10 juni 2011
torsdag 28 april 2011
Funderingar över professor Torbjörn Tärnsjös artikel i DN 200110424 om rädsla för dödshjälp
När man är så gammal som jag, nyss fyllt 74, har man inte så många önskningar kvar som man haft förut. Nu rör det sig mest om välgångsönskningar för nära och kära, att våra samhällen och vårt land ska fortsätta att sin gynnsamma utveckling m m.
För egen del är det klart att en full säck med pengar skulle vara välkommet men mer som en bonus.
Den starkaste önskan jag har nu är att leva frisk och medveten tills jag dör. Min största skräck är att bli ett oförmöget vårdpaket under flera år.
Torbjörn Tärnsjö har tidigare på Socialstyrelsens uppdrag utrett vård i livets slutskede. Bl.a. med denna utredning som underlag har nu Socialstyrelsen skickat ut ett remissförslag om livsuppehållande behandling samt en vägledande handbok. Tärnsjö kritiserar materialet för att vara otydligt i de centrala frågorna. Socialstyrelsen har nyligen fastställt att en medveten persons önskan att slippa respiratorbehandling ska tillmötesgås. Det innebär ju att dödsfasen inträder. Tärnsjö menar att det borde vara tillåtet att i dessa fall använda terminal sedering, alltså att på patientens önskan ge honom/ henne möjlighet att sova djupt in i döden. I denna fråga är Socialstyrelsen vag och undanglidande och har stöd från många företrädare för palliativ medicin. Man tycker tydligen att uttrycket terminal sedering är för laddat och använder i stället uttrycket palliativ sedering. I förslaget talas om att medvetandegraden kan vara mer eller mindre sänkt och patienten ska av och till också kunna kommunicera med omgivningen och svara på frågan om man vill fortsätta att sova. Om jag har resurser, så kan jag åka med min respirator till en eutanasiklinik i Schweiz och få garantier för att slippa uppleva att jag dör som en fisk på torra land.
Om jag är fullt beslutskapabel och ber att få avsluta livsuppehållande behandling när ingen förbättring kan väntas och säger att jag vill sova djupt in i döden, så finns inte stöd för det i vårt land i Socialstyrelsens förslag till anvisningar. Jag får inte göra en deal med behandlande läkare, sedan jag avslutat allt, om att få sova in i döden, för då har vi kommit för nära dödshjälp som är ett starkt tabu i vårt land. . En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna, skriver Socialstyrelsen i sina anvisningar. Hur går det ihop med att man tillåter att pågående respiratorbehandling kan avbrytas på patientens begäran?
Om jag skulle bli en ”grönsak”, på byråkratsvenska ett permanent vegeterande tillstånd, utan värde för mig själv eller anhöriga och till höga kostnader för vårdapparaten, så har läkare några fall upphört med tillförsel av näring och ett långsamt döende inträder, man svälter ihjäl. Inte heller här är Socialstyrelsen tydlig. Man nämner att det kan bli aktuellt att avbryta medicinsk behandling om en patient hamnat i ett permanent vegeterande tillstånd, men förbigår med tystnad frågan om sondmatning. Ingår sondmatning i den medicinska behandlingen? Ingen vet! Om detta skulle hända mig, så skulle jag vilja att jag omgående ges ett dödsbringande medel för ett omedelbart avslut av livet i stället för att invänta svältdöden. Behandlande läkare ska vara helt medveten om att detta kan ske utan risk för åtal.
Torbjörn Tärnsjö verkar vara en klok och erfaren man med vettiga åsikter i en central fråga för oss alla. Jag tycker att Socialstyrelsen ska följa hans förslag.
Det andra värstafallscenariot för mig är att jag drabbas av grav senilitet. Det berörs inte här men kan bli föremål för en kommande fundering.
För egen del är det klart att en full säck med pengar skulle vara välkommet men mer som en bonus.
Den starkaste önskan jag har nu är att leva frisk och medveten tills jag dör. Min största skräck är att bli ett oförmöget vårdpaket under flera år.
Torbjörn Tärnsjö har tidigare på Socialstyrelsens uppdrag utrett vård i livets slutskede. Bl.a. med denna utredning som underlag har nu Socialstyrelsen skickat ut ett remissförslag om livsuppehållande behandling samt en vägledande handbok. Tärnsjö kritiserar materialet för att vara otydligt i de centrala frågorna. Socialstyrelsen har nyligen fastställt att en medveten persons önskan att slippa respiratorbehandling ska tillmötesgås. Det innebär ju att dödsfasen inträder. Tärnsjö menar att det borde vara tillåtet att i dessa fall använda terminal sedering, alltså att på patientens önskan ge honom/ henne möjlighet att sova djupt in i döden. I denna fråga är Socialstyrelsen vag och undanglidande och har stöd från många företrädare för palliativ medicin. Man tycker tydligen att uttrycket terminal sedering är för laddat och använder i stället uttrycket palliativ sedering. I förslaget talas om att medvetandegraden kan vara mer eller mindre sänkt och patienten ska av och till också kunna kommunicera med omgivningen och svara på frågan om man vill fortsätta att sova. Om jag har resurser, så kan jag åka med min respirator till en eutanasiklinik i Schweiz och få garantier för att slippa uppleva att jag dör som en fisk på torra land.
Om jag är fullt beslutskapabel och ber att få avsluta livsuppehållande behandling när ingen förbättring kan väntas och säger att jag vill sova djupt in i döden, så finns inte stöd för det i vårt land i Socialstyrelsens förslag till anvisningar. Jag får inte göra en deal med behandlande läkare, sedan jag avslutat allt, om att få sova in i döden, för då har vi kommit för nära dödshjälp som är ett starkt tabu i vårt land. . En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna, skriver Socialstyrelsen i sina anvisningar. Hur går det ihop med att man tillåter att pågående respiratorbehandling kan avbrytas på patientens begäran?
Om jag skulle bli en ”grönsak”, på byråkratsvenska ett permanent vegeterande tillstånd, utan värde för mig själv eller anhöriga och till höga kostnader för vårdapparaten, så har läkare några fall upphört med tillförsel av näring och ett långsamt döende inträder, man svälter ihjäl. Inte heller här är Socialstyrelsen tydlig. Man nämner att det kan bli aktuellt att avbryta medicinsk behandling om en patient hamnat i ett permanent vegeterande tillstånd, men förbigår med tystnad frågan om sondmatning. Ingår sondmatning i den medicinska behandlingen? Ingen vet! Om detta skulle hända mig, så skulle jag vilja att jag omgående ges ett dödsbringande medel för ett omedelbart avslut av livet i stället för att invänta svältdöden. Behandlande läkare ska vara helt medveten om att detta kan ske utan risk för åtal.
Torbjörn Tärnsjö verkar vara en klok och erfaren man med vettiga åsikter i en central fråga för oss alla. Jag tycker att Socialstyrelsen ska följa hans förslag.
Det andra värstafallscenariot för mig är att jag drabbas av grav senilitet. Det berörs inte här men kan bli föremål för en kommande fundering.
onsdag 20 april 2011
Inrätta en kriskommission för lösande av krisen i den svenska skolan
Jag känner mig sorgsen, när jag läst den sista artikeln i Maciej Zarembas lysande artikelserie i DN om förfallet i den svenska skolan. Hur flumideologer, sociala ingenjörer och aningslösa politiker i oskön förening i grunden skadat något av det viktigaste man kan ha i ett väl utvecklat samhälle, nämligen en bra skola som förmedlar de kunskaper och färdigheter man behöver i inträdet i vuxenlivet. Ett av de allra viktigaste yrkena på arbetsmarknaden– läraryrket – har genom dessa åtgärder devalverats till oigenkännlighet. Läraren ska enligt flumideologin inte förmedla kunskap längre. I sin avslutande artikel citerade Zaremba följande ur en betygsutredning från år 1973, då Ingvar Carlsson var skolminister: ”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” Det beskrivs alltså som riskfyllt år 1973 i en statig utredning om skolans arbete inriktas mot att meddela kunskaper och färdigheter. Behövs kunskap ska eleverna söka den själva.
År 1965 lyckades flumideologerna införa det relativa betygssystemet, som innebar att eleverna ansågs följa Gausskurvans normalfördelning av befolkningen. Bara ett visst antal femmor kunde enligt den modellen delas ut och ett visst antal ettor. Så om någon elev verkligen lagt manken till och nått toppresultat på aktuella prov, kunde den mötas av beskedet att alla femmor var slut. Skolan och lärarna förvandlades till organ för sortering och svek därmed sin grundläggande uppgift. Zaremba skriver följande: ” Av alla olyckor som drabbat skolsystemet måste de trettio åren med Gauss¬kurvan vara den ojämförligt största.”
Om vilket företag som helst producerade så mycket underkända produkter som skolan gör i dag i form av underkända elever, så skulle styrelsen omgående byta VD som en första åtgärd. Lyckades inte detta skull man tvingas begära sig i konkurs. Men skolans ansvariga från högsta politiska nivå till lägsta kommunala nivå fortsätter sin vingliga färd med elever i vårt land som står sig allt sämre i mätningar med elever från andra länder. Nu kan elever med 13 IG i slutbetyget från gymnasiet stå och vifta med studentmössan enligt uppgifter från artikelserien.
I vår globaliserade värld konkurrerar vi främst med kunskap. Får man inte bukt med skolans kris, så riskerar vårt land att bli en andrarangsnation, som mest får ägna sig åt enklare produktion.
Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att Lärarhögskolorna får allt färre sökande och att läraryrkets status har försämrats. Årets nedgång från en redan låg nivå anges till 14 %. Har man upplevt den kaosartade tillvaron i grundskolan, så framstår läraryrket troligen som ett av de mer avskräckande valen.
Skolminister Jan Björklund ligger förmodligen rätt i kurs och gör vad han kan för att få bort vad han kallar flumskolan. Men det genuina stödet för hans politik saknas och angreppen på honom från olika håll kan jämföras med hetsen mot Olof Palme, när den var som värst
Jag tror att en parlamentariskt tillsatt kriskommission behöver tillsättas för att ta fram förslag till lösning av ett av de värsta problemen i vårt samhälle, som är skolans kris.
År 1965 lyckades flumideologerna införa det relativa betygssystemet, som innebar att eleverna ansågs följa Gausskurvans normalfördelning av befolkningen. Bara ett visst antal femmor kunde enligt den modellen delas ut och ett visst antal ettor. Så om någon elev verkligen lagt manken till och nått toppresultat på aktuella prov, kunde den mötas av beskedet att alla femmor var slut. Skolan och lärarna förvandlades till organ för sortering och svek därmed sin grundläggande uppgift. Zaremba skriver följande: ” Av alla olyckor som drabbat skolsystemet måste de trettio åren med Gauss¬kurvan vara den ojämförligt största.”
Om vilket företag som helst producerade så mycket underkända produkter som skolan gör i dag i form av underkända elever, så skulle styrelsen omgående byta VD som en första åtgärd. Lyckades inte detta skull man tvingas begära sig i konkurs. Men skolans ansvariga från högsta politiska nivå till lägsta kommunala nivå fortsätter sin vingliga färd med elever i vårt land som står sig allt sämre i mätningar med elever från andra länder. Nu kan elever med 13 IG i slutbetyget från gymnasiet stå och vifta med studentmössan enligt uppgifter från artikelserien.
I vår globaliserade värld konkurrerar vi främst med kunskap. Får man inte bukt med skolans kris, så riskerar vårt land att bli en andrarangsnation, som mest får ägna sig åt enklare produktion.
Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att Lärarhögskolorna får allt färre sökande och att läraryrkets status har försämrats. Årets nedgång från en redan låg nivå anges till 14 %. Har man upplevt den kaosartade tillvaron i grundskolan, så framstår läraryrket troligen som ett av de mer avskräckande valen.
Skolminister Jan Björklund ligger förmodligen rätt i kurs och gör vad han kan för att få bort vad han kallar flumskolan. Men det genuina stödet för hans politik saknas och angreppen på honom från olika håll kan jämföras med hetsen mot Olof Palme, när den var som värst
Jag tror att en parlamentariskt tillsatt kriskommission behöver tillsättas för att ta fram förslag till lösning av ett av de värsta problemen i vårt samhälle, som är skolans kris.
torsdag 10 mars 2011
Utsätts Sveriges elkonsumenter för ocker?
2011-03-10
”Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att begagna sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.” Källa Wikipedia[1]
Under lång tid har media grävt fram den ena konstigheten efter det andra inom den svenska elbranschen.
Affärssajten E24 har bl.a. satt fjolårets vinst efter avskrivningar i relation till antalet anställda hos de dominerande elbolagen i Sverige:
Vattenfall : 3,2 miljoner kronor per anställd Vinst !6,7 miljarder kronor
Tyska EON: 1,9 miljoner kronor per anställd i den svenska delen.
Finska Fortum: 6,4 miljoner kronor per anställd. Fortum mörkar det svenska resultatet i sin redovisning men det är knappast en dålig gissning att den svenska delen levererat den större delen av denna vinst .
Genomgående för dessa giganter är att de redovisar mycket lägre vinstnivåer i sina verksamheter i Europa och Ryssland, vilket även andra elbolag på kontinenten gör.
De 5 stora börsbolagen, som köper stora mängder el från elföretagen ovan, Sandvik, SCA, Stora Enso, Boliden och SSAB redovisar en vinst per anställd för fjolåret på mellan 125 000 till 300 000. Det motsvarar närmast vad eljättarna drar in per månad i Sverige.
Tunga företrädare för svensk industri hävdar att elpriserna håller på att avindustrialisera Sverige. Många intressanta nya produkter och verksamheter kan inte förverkligas på grund av det höga elpriset. Våra konstlat höga elpriser håller på att bli ett allvarligt hot mot arbetsmarknaden.
En svensk normalvilla har enligt uppgifter i media en elkostnad som är 9000 kr högre per år än i Finland.
De allt högre elpriserna tar en allt större del av de pengar som hushållen fått genom jobbskatteavdraget.
Den svenska staten drar in 40 miljarder kronor årligen på skatter från elbranschen plus 6,5 miljarder i utdelning från helägda Vattenfall. Statens incitament till insatser för att skydda konsumenterna är därmed begränsat. Skattenivån på el har i stort sett tredubblats sedan avregleringen år 1966.
Eljättarna har monopol på näten och oligopol på att sälja elen. Där finns ett tydligt beroendeförhållande hos konsumenterna. När man på detta sätt utsätter svenska konsumenter för de kostnadschocker som skett den senaste tiden, så borde det kunna ifrågasättas om inte detta närmar sig rent ocker.
”Ocker är enligt svensk rätt ett brott som består i att begagna sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.” Källa Wikipedia[1]
Under lång tid har media grävt fram den ena konstigheten efter det andra inom den svenska elbranschen.
Affärssajten E24 har bl.a. satt fjolårets vinst efter avskrivningar i relation till antalet anställda hos de dominerande elbolagen i Sverige:
Vattenfall : 3,2 miljoner kronor per anställd Vinst !6,7 miljarder kronor
Tyska EON: 1,9 miljoner kronor per anställd i den svenska delen.
Finska Fortum: 6,4 miljoner kronor per anställd. Fortum mörkar det svenska resultatet i sin redovisning men det är knappast en dålig gissning att den svenska delen levererat den större delen av denna vinst .
Genomgående för dessa giganter är att de redovisar mycket lägre vinstnivåer i sina verksamheter i Europa och Ryssland, vilket även andra elbolag på kontinenten gör.
De 5 stora börsbolagen, som köper stora mängder el från elföretagen ovan, Sandvik, SCA, Stora Enso, Boliden och SSAB redovisar en vinst per anställd för fjolåret på mellan 125 000 till 300 000. Det motsvarar närmast vad eljättarna drar in per månad i Sverige.
Tunga företrädare för svensk industri hävdar att elpriserna håller på att avindustrialisera Sverige. Många intressanta nya produkter och verksamheter kan inte förverkligas på grund av det höga elpriset. Våra konstlat höga elpriser håller på att bli ett allvarligt hot mot arbetsmarknaden.
En svensk normalvilla har enligt uppgifter i media en elkostnad som är 9000 kr högre per år än i Finland.
De allt högre elpriserna tar en allt större del av de pengar som hushållen fått genom jobbskatteavdraget.
Den svenska staten drar in 40 miljarder kronor årligen på skatter från elbranschen plus 6,5 miljarder i utdelning från helägda Vattenfall. Statens incitament till insatser för att skydda konsumenterna är därmed begränsat. Skattenivån på el har i stort sett tredubblats sedan avregleringen år 1966.
Eljättarna har monopol på näten och oligopol på att sälja elen. Där finns ett tydligt beroendeförhållande hos konsumenterna. När man på detta sätt utsätter svenska konsumenter för de kostnadschocker som skett den senaste tiden, så borde det kunna ifrågasättas om inte detta närmar sig rent ocker.
onsdag 16 februari 2011
Favorit i repris
Låga nivåer i vattenkraftsmagasinen, trumpetar energibranschen igen. Troligen leder det till prishöjningar på den el vi förbrukar heter det. Ett tidigt vårtecken.
Om någon drar sig till minnes, var det samma låt i skällan från det hållet även förra våren. Detta efter den snörikaste vinter vi haft på många år. Kommer ni i håg de våldsamma översvämningar med bortspolade broar, vägar och järnvägar, som följde efter snösmältningen förra året. I år har vi troligen ännu mer snö över hela landet än i fjol och vi kan troligen förvänta oss en ännu våldsammare snösmältning än i fjol.
Att vattenkraftsmagasinen har låga nivåer har sannolikt ganska lite med meteorologiska förhållanden att göra. Snarare handlar det om girighet. Priset på vår el på den avreglerade marknaden sätts på Nordpol. Där har man kommit överens om att att konsumentpriset ska sättas efter priset på den dyraste produktionsmetoden som är kol.
Vattenkraften i Sverige produceras från i huvudsak helt avskrivna anläggningar. Eventuell nyproduktion där sker med ytterst generösa subventioner från de elcertifikat vi alla betalar på våra elräkningar.
Om man som de stora svenska elbolagen har stora tillgångar i vattenkraft och till mycket låga priser kan producera el från dem men få betalt efter priset på att producera el med kol, så är det ju ganska enkelt att räkna ut att man kör vattenkraften så hårt man kan med snabbt sjunkande nivåer i magasinen som följd. De extremt höga vinstmarginaler som elbranschen visar upp kommer till stora delar från dessa förhållanden.
Dessa bolag äger ju även kärnkraften. I den situation som bolagen befinner sig är det ju ganska behändigt att kunna vissa upp omfattande störningar i produktionen av kärnkraften, som skedde förra vinter och spelades upp igen under den senaste hösten. Att producera el med kärnkraft är dyrare än att köra vattenkraft. Någorlunda full produktion i kärnkraftverken uppnåddes inte förrän efter det senaste årsskiftet.
Statens incitament att göra något åt denna för konsumenterna svåra situation är begränsad. Elbolagen levererar mycket stora inkomster till staten i form av olika skatter och moms. Det är litet grand av en ohelig allians.
Något politiskt parti borde snarast ta upp och driva för konsumenterna en mer förmånlig energipolitik. En första åtgärd borde vara att skilja ut kärnkraften och lägga den i särskilt bolag med tydligt vinstkrav.
Låga nivåer i vattenkraftsmagasinen, trumpetar energibranschen igen. Troligen leder det till prishöjningar på den el vi förbrukar heter det. Ett tidigt vårtecken.
Om någon drar sig till minnes, var det samma låt i skällan från det hållet även förra våren. Detta efter den snörikaste vinter vi haft på många år. Kommer ni i håg de våldsamma översvämningar med bortspolade broar, vägar och järnvägar, som följde efter snösmältningen förra året. I år har vi troligen ännu mer snö över hela landet än i fjol och vi kan troligen förvänta oss en ännu våldsammare snösmältning än i fjol.
Att vattenkraftsmagasinen har låga nivåer har sannolikt ganska lite med meteorologiska förhållanden att göra. Snarare handlar det om girighet. Priset på vår el på den avreglerade marknaden sätts på Nordpol. Där har man kommit överens om att att konsumentpriset ska sättas efter priset på den dyraste produktionsmetoden som är kol.
Vattenkraften i Sverige produceras från i huvudsak helt avskrivna anläggningar. Eventuell nyproduktion där sker med ytterst generösa subventioner från de elcertifikat vi alla betalar på våra elräkningar.
Om man som de stora svenska elbolagen har stora tillgångar i vattenkraft och till mycket låga priser kan producera el från dem men få betalt efter priset på att producera el med kol, så är det ju ganska enkelt att räkna ut att man kör vattenkraften så hårt man kan med snabbt sjunkande nivåer i magasinen som följd. De extremt höga vinstmarginaler som elbranschen visar upp kommer till stora delar från dessa förhållanden.
Dessa bolag äger ju även kärnkraften. I den situation som bolagen befinner sig är det ju ganska behändigt att kunna vissa upp omfattande störningar i produktionen av kärnkraften, som skedde förra vinter och spelades upp igen under den senaste hösten. Att producera el med kärnkraft är dyrare än att köra vattenkraft. Någorlunda full produktion i kärnkraftverken uppnåddes inte förrän efter det senaste årsskiftet.
Statens incitament att göra något åt denna för konsumenterna svåra situation är begränsad. Elbolagen levererar mycket stora inkomster till staten i form av olika skatter och moms. Det är litet grand av en ohelig allians.
Något politiskt parti borde snarast ta upp och driva för konsumenterna en mer förmånlig energipolitik. En första åtgärd borde vara att skilja ut kärnkraften och lägga den i särskilt bolag med tydligt vinstkrav.
fredag 14 januari 2011
Katolsk problemlösning och muslimsk
Man skulle kunna göra en jämförelse mellan två kyrkor med allvarliga problem. Den katolska kyrkans stora skam och elände handlar om pedofili i stor omfattning, som en mängd prelater ägnat sig åt. Det är avskyvärda brott, som medfört svårt försämrade livsförutsättningar för många av de drabbade.
Men till skillnad från de ännu mer avskyvärda brott som utförs i Islams namn, så ha katolska kyrkans offer fått behålla sina liv. De som i Islams namn utför sina våldshandlingar syftar till att döda så många som möjligt.
Den katolska kyrkan har efter en del krumbukter ändå offentligt erkänt problemen, talat tydligt om dem och den skam man upplever. Man har på olika sätt framfört ursäkter till de drabbade och vidtagit en rad åtgärder för förhindra upprepning. Från muslimska kyrkans toppskikt hörs ingenting om denna brutala slakt av människor som utförs i Islams namn. Englands förre premiärminister, Tony Blair, tar upp detta problem i sina memoarer, ”Mitt liv, Min resa” i sin genomgång av krigen i Afghanistan och Irak. Han beskriver hur den västliga alliansen har med stöd av FN avlägsnat två förhatliga regimer i dessa länder och inlett ett arbete för att stödja införandet av styrelseskick byggt på demokratiska fri- och rättigheter. Det arbetet har systematiskt och bitvis effektivt motarbetats av fundamentalistiska muslimer som talibaner och Al-Quaida med starkt stöd av mullorna i Iran. Blair menar att den lika förhatliga regimen i Iran inte skulle överleva om grannen Irak skulle bli en modern stat byggd på demokratiska principer. När fundamentalisterna spränger och dödar civila, hjälparbetare, soldater och sig själva så skuldbelägger opinionen, enligt Blair, den västliga alliansen i stället för dem som i Islams namn massakrerar sina medmänniskor och river ner allt nytt som byggts för en ny stat. Och från muslimskt håll är tystnaden total.
När Taimour Abdulwahab, efter träning till terrorist i Afghanistan gjorde ett misslyckat terrorattentat i Stockholm i julveckan förra året, gick ordföranden i Sveriges muslimska råd under jorden och gjorde sig oanträffbar i stället för att kraftfullt ta avstånd från denna vidriga handling. När enskilda väl integrerade imamer i Sverige intervjuas i media, så tar man tydligt avstånd från terrorismen och menar att terrorister är avfällingar från Koranens lära. Men som organisation håller man tyst. Man förnekar också all kännedom om muslimer med radikala tendenser. Varför arbetar man inte systematiskt för att spåra upp dem som avvikit från den rena läran och försöker att avprogrammera dem? När Säpo för något år sedan inledde arbetet med att kartlägga islamistiska terrorister, kallade man från muslimskt håll detta för ett uttryck för islamofobi – ett kärt och användbart ord i imamers mun så snart de ifrågasätts.
Katolska kyrkan använder bannlysning som den yttersta konsekvensen för avfällingar från den rätta tron, som vägrar att rätta sig. Men man uppmanar inte sina medlemmar att ta livet av den bannlyste. Den enda Fatwa från någon hög muslimsk ledare, som fått globalt genomslag, var den som Ayatolla Khomeini utfärdade mot Salman Rushdie efter publiceringen av hans bok Satansverserna. I denna fatwa uppmanandes alla rättroende muslimer att söka upp och döda Rushdie. Men ingen fatwa har på ett lika genomträngande sätt utfärdats av någon ayatolla, mulla eller annan hög muslimsk prelat mot talibaner och AL-Qaida, mot självmordsbombare, mot omfattande mord på civila, mot träningsläger för terrorister.
Så länge som den muslimska rörelsen inte städar framför sin egen trappa, så lär den få finna sig i att försäkringar från deras officiella talesmän att terrorism är ett brott mot Koranen och mot Allah, möts med en viss portion misstro.
Men till skillnad från de ännu mer avskyvärda brott som utförs i Islams namn, så ha katolska kyrkans offer fått behålla sina liv. De som i Islams namn utför sina våldshandlingar syftar till att döda så många som möjligt.
Den katolska kyrkan har efter en del krumbukter ändå offentligt erkänt problemen, talat tydligt om dem och den skam man upplever. Man har på olika sätt framfört ursäkter till de drabbade och vidtagit en rad åtgärder för förhindra upprepning. Från muslimska kyrkans toppskikt hörs ingenting om denna brutala slakt av människor som utförs i Islams namn. Englands förre premiärminister, Tony Blair, tar upp detta problem i sina memoarer, ”Mitt liv, Min resa” i sin genomgång av krigen i Afghanistan och Irak. Han beskriver hur den västliga alliansen har med stöd av FN avlägsnat två förhatliga regimer i dessa länder och inlett ett arbete för att stödja införandet av styrelseskick byggt på demokratiska fri- och rättigheter. Det arbetet har systematiskt och bitvis effektivt motarbetats av fundamentalistiska muslimer som talibaner och Al-Quaida med starkt stöd av mullorna i Iran. Blair menar att den lika förhatliga regimen i Iran inte skulle överleva om grannen Irak skulle bli en modern stat byggd på demokratiska principer. När fundamentalisterna spränger och dödar civila, hjälparbetare, soldater och sig själva så skuldbelägger opinionen, enligt Blair, den västliga alliansen i stället för dem som i Islams namn massakrerar sina medmänniskor och river ner allt nytt som byggts för en ny stat. Och från muslimskt håll är tystnaden total.
När Taimour Abdulwahab, efter träning till terrorist i Afghanistan gjorde ett misslyckat terrorattentat i Stockholm i julveckan förra året, gick ordföranden i Sveriges muslimska råd under jorden och gjorde sig oanträffbar i stället för att kraftfullt ta avstånd från denna vidriga handling. När enskilda väl integrerade imamer i Sverige intervjuas i media, så tar man tydligt avstånd från terrorismen och menar att terrorister är avfällingar från Koranens lära. Men som organisation håller man tyst. Man förnekar också all kännedom om muslimer med radikala tendenser. Varför arbetar man inte systematiskt för att spåra upp dem som avvikit från den rena läran och försöker att avprogrammera dem? När Säpo för något år sedan inledde arbetet med att kartlägga islamistiska terrorister, kallade man från muslimskt håll detta för ett uttryck för islamofobi – ett kärt och användbart ord i imamers mun så snart de ifrågasätts.
Katolska kyrkan använder bannlysning som den yttersta konsekvensen för avfällingar från den rätta tron, som vägrar att rätta sig. Men man uppmanar inte sina medlemmar att ta livet av den bannlyste. Den enda Fatwa från någon hög muslimsk ledare, som fått globalt genomslag, var den som Ayatolla Khomeini utfärdade mot Salman Rushdie efter publiceringen av hans bok Satansverserna. I denna fatwa uppmanandes alla rättroende muslimer att söka upp och döda Rushdie. Men ingen fatwa har på ett lika genomträngande sätt utfärdats av någon ayatolla, mulla eller annan hög muslimsk prelat mot talibaner och AL-Qaida, mot självmordsbombare, mot omfattande mord på civila, mot träningsläger för terrorister.
Så länge som den muslimska rörelsen inte städar framför sin egen trappa, så lär den få finna sig i att försäkringar från deras officiella talesmän att terrorism är ett brott mot Koranen och mot Allah, möts med en viss portion misstro.
onsdag 22 december 2010
Kristna irakier
Migrationsverket i Sverige skickar hem kristna irakier, som flytt till vårt land för att undkomma dödshot i sitt eget land. Den "Islamiska staten Irak", som uppges ha skolat vår förste självmordsbombare har, som jag beskrit i mitt förra inlägg, förklarat kristna som legitima mål. För att understryka det, så gick man in i en syrisk-ortodox kristen kyrka i Bagdad med automatvapen den 31 oktober i år och mejade ner 46 kristna till Allahs ära.
Vårt land har nyligen kritiserats av såväl FN:s flyktingorgan och Europarådet för att man sänder tillbaka kristna irakier till sitt hemland samtidigt som krista irakier flyr till grannländer för att undkomma dödshot. Nu har regeringen äntligen tagit ett litet initiativ för att komma tillrätta med denna skamliga roll för Sverige
Migrationsverket får i uppdrag att redovisa hur verket kan bli bättre på att upprätthålla och stärka sin kompetens när det gäller att bedöma förhållanden för personer som tillhör religiösa minoriteter. Uppdraget ska redovisas den 1 juni nästa år.
Det man kan fråga sig är hur handläggare på Migrationsverket resonerar, när man avvisar asylansökningar från denna kategori. Man kan ju inte vara okunnig om förhållandena. Enligt en uppgift från dagens Ekosändning hade någon av de avvisade fått rådet att mörka sin religiösa läggning " så går det säkert bra att leva säkert i Bagdad"! Man kan undra hur man känner sig som byråkrat, när man tvingar förhärda sig på detta sätt.
Göran Hägglund ska ha beröm för att ha drivit fram dagens regeringsbeslut. Ett rimligare beslut hade dock varit att låta alla kristna irakier, som tagit sig hit, få stanna.
Vårt land har nyligen kritiserats av såväl FN:s flyktingorgan och Europarådet för att man sänder tillbaka kristna irakier till sitt hemland samtidigt som krista irakier flyr till grannländer för att undkomma dödshot. Nu har regeringen äntligen tagit ett litet initiativ för att komma tillrätta med denna skamliga roll för Sverige
Migrationsverket får i uppdrag att redovisa hur verket kan bli bättre på att upprätthålla och stärka sin kompetens när det gäller att bedöma förhållanden för personer som tillhör religiösa minoriteter. Uppdraget ska redovisas den 1 juni nästa år.
Det man kan fråga sig är hur handläggare på Migrationsverket resonerar, när man avvisar asylansökningar från denna kategori. Man kan ju inte vara okunnig om förhållandena. Enligt en uppgift från dagens Ekosändning hade någon av de avvisade fått rådet att mörka sin religiösa läggning " så går det säkert bra att leva säkert i Bagdad"! Man kan undra hur man känner sig som byråkrat, när man tvingar förhärda sig på detta sätt.
Göran Hägglund ska ha beröm för att ha drivit fram dagens regeringsbeslut. Ett rimligare beslut hade dock varit att låta alla kristna irakier, som tagit sig hit, få stanna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)