fredag 26 oktober 2012

Den hotade skogen


Min fascination för skogen grundades tidigt. I 11-årsåldern tog min älskade farbror Ragnar med mig på jakt och efter det var jag fast. Jag fick en stövarvalp av Ragnar och jag och min pappa jagade in den och vi ägnade mycket tid i skogen. Jag kände en stor tillfredsställelse av att vara i skogen. Tystnaden, träden, den gröna djupa mossan, bär och svampmarkerna, det svarta blanka vattnet i tjärnarna, det frasande ljudet när man går på frostbundna myrar, dofterna från myren, den pallett av färger den visar upp, dovt brunt, skimrande grönt, grått och djupt rött, tar jag till mig i ett djupt välmående. Djuren som lever i skogen skapar helhetsupplevelsen. Jaktens spänning. Skogen har jag aldrig upplevt skrämmande.

Min karriär inom dåvarande Arbetsmarknadsverket förde mig till olika platser. En av dem var Gotland. Jag tycker mycket om den ön och människorna där och återvänder gärna dit. Men det var någonting som saknades och som återkom till mig, när vi på semestrar reste hem till föräldrar och svärföräldrar i Ljusdal. När vi kom till Norrlandsporten och de skogklädda bergen mötte oss, så kom den riktiga hemortskänslan tillbaka.

Jag jagar fortfarande och vistas mycket i skogen, som är en helt annan skog än den jag gick i på 1940–50-talet. Trots kalhyggen, allt oftare brutalt markberedda, trista virkesåkrar och contortaplanteringar finns det fortfarande fickor av riktig skog med bär och svamp och skimrande mossa och äldre träd som aldrig upplevt vrålet från och tyngden av skördare och skotare, som river upp mossan och lämnar djupa vattenfyllda spår i den skövlade kalhuggna marken. Jag har nyss läst Kerstins Ekmans bok ”Herrarna i skogen”. Jag är bara några år yngre än henne och jag kan dela hennes sorg och vemod över en skog som så skamligt förvandlats till produktionsanläggningar.

Det som finns kvar av skogen hotas nu av ett myller av vindkraftverk. I Bollnäs och Alftas gamla, kulturellt intressanta finnbygder med över 40 000 besökare på årets evenemang, planerar Bergvik Skog AB att uppföra 720 vindkraftverk. Det är den slutliga förstörelsen av skogen som en plats för rekreation, återhämtning och för att fylla sina sinnen med vildmarkens stämning. Då byts vindens sus i trädkronorna mot det mekaniska svischandet från jättepropellrar på över 200 meter höga torn. Då har skogen förvandlats till ren industrimark och då vänder jag och många med mig den ryggen med en stor sorg och vrede.
Bergviks myckna snack om jobb som följer av vindkraften, framhävandet av samhällsnyttan är ren bullshit. Det blir inga eller mycket få jobb sedan verken byggts och vindkraften behövs inte i Sverige för att minska CO2-utsläpp eller för att öka den inhemska tillgången på el. Vårt har redan elöverskott, vindkraften förutan. Vad som återstår av Bergviks argumentation är det snäva vinstintresset och ägarnas krav på större avkastning

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar