Funderingar över professor Torbjörn Tärnsjös artikel i DN 200110424 om rädsla för dödshjälp

När man är så gammal som jag, nyss fyllt 74, har man inte så många önskningar kvar som man haft förut. Nu rör det sig mest om välgångsönskningar för nära och kära, att våra samhällen och vårt land ska fortsätta att sin gynnsamma utveckling m m.
För egen del är det klart att en full säck med pengar skulle vara välkommet men mer som en bonus.
Den starkaste önskan jag har nu är att leva frisk och medveten tills jag dör. Min största skräck är att bli ett oförmöget vårdpaket under flera år.
Torbjörn Tärnsjö har tidigare på Socialstyrelsens uppdrag utrett vård i livets slutskede. Bl.a. med denna utredning som underlag har nu Socialstyrelsen skickat ut ett remissförslag om livsuppehållande behandling samt en vägledande handbok. Tärnsjö kritiserar materialet för att vara otydligt i de centrala frågorna. Socialstyrelsen har nyligen fastställt att en medveten persons önskan att slippa respiratorbehandling ska tillmötesgås. Det innebär ju att dödsfasen inträder. Tärnsjö menar att det borde vara tillåtet att i dessa fall använda terminal sedering, alltså att på patientens önskan ge honom/ henne möjlighet att sova djupt in i döden. I denna fråga är Socialstyrelsen vag och undanglidande och har stöd från många företrädare för palliativ medicin. Man tycker tydligen att uttrycket terminal sedering är för laddat och använder i stället uttrycket palliativ sedering. I förslaget talas om att medvetandegraden kan vara mer eller mindre sänkt och patienten ska av och till också kunna kommunicera med omgivningen och svara på frågan om man vill fortsätta att sova. Om jag har resurser, så kan jag åka med min respirator till en eutanasiklinik i Schweiz och få garantier för att slippa uppleva att jag dör som en fisk på torra land.

Om jag är fullt beslutskapabel och ber att få avsluta livsuppehållande behandling när ingen förbättring kan väntas och säger att jag vill sova djupt in i döden, så finns inte stöd för det i vårt land i Socialstyrelsens förslag till anvisningar. Jag får inte göra en deal med behandlande läkare, sedan jag avslutat allt, om att få sova in i döden, för då har vi kommit för nära dödshjälp som är ett starkt tabu i vårt land. . En grundläggande regel är att åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna, skriver Socialstyrelsen i sina anvisningar. Hur går det ihop med att man tillåter att pågående respiratorbehandling kan avbrytas på patientens begäran?

Om jag skulle bli en ”grönsak”, på byråkratsvenska ett permanent vegeterande tillstånd, utan värde för mig själv eller anhöriga och till höga kostnader för vårdapparaten, så har läkare några fall upphört med tillförsel av näring och ett långsamt döende inträder, man svälter ihjäl. Inte heller här är Socialstyrelsen tydlig. Man nämner att det kan bli aktuellt att avbryta medicinsk behandling om en patient hamnat i ett permanent vegeterande tillstånd, men förbigår med tystnad frågan om sondmatning. Ingår sondmatning i den medicinska behandlingen? Ingen vet! Om detta skulle hända mig, så skulle jag vilja att jag omgående ges ett dödsbringande medel för ett omedelbart avslut av livet i stället för att invänta svältdöden. Behandlande läkare ska vara helt medveten om att detta kan ske utan risk för åtal.

Torbjörn Tärnsjö verkar vara en klok och erfaren man med vettiga åsikter i en central fråga för oss alla. Jag tycker att Socialstyrelsen ska följa hans förslag.

Det andra värstafallscenariot för mig är att jag drabbas av grav senilitet. Det berörs inte här men kan bli föremål för en kommande fundering.

Inrätta en kriskommission för lösande av krisen i den svenska skolan

Jag känner mig sorgsen, när jag läst den sista artikeln i Maciej Zarembas lysande artikelserie i DN om förfallet i den svenska skolan. Hur flumideologer, sociala ingenjörer och aningslösa politiker i oskön förening i grunden skadat något av det viktigaste man kan ha i ett väl utvecklat samhälle, nämligen en bra skola som förmedlar de kunskaper och färdigheter man behöver i inträdet i vuxenlivet. Ett av de allra viktigaste yrkena på arbetsmarknaden– läraryrket – har genom dessa åtgärder devalverats till oigenkännlighet. Läraren ska enligt flumideologin inte förmedla kunskap längre. I sin avslutande artikel citerade Zaremba följande ur en betygsutredning från år 1973, då Ingvar Carlsson var skolminister: ”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar att få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” Det beskrivs alltså som riskfyllt år 1973 i en statig utredning om skolans arbete inriktas mot att meddela kunskaper och färdigheter. Behövs kunskap ska eleverna söka den själva.
År 1965 lyckades flumideologerna införa det relativa betygssystemet, som innebar att eleverna ansågs följa Gausskurvans normalfördelning av befolkningen. Bara ett visst antal femmor kunde enligt den modellen delas ut och ett visst antal ettor. Så om någon elev verkligen lagt manken till och nått toppresultat på aktuella prov, kunde den mötas av beskedet att alla femmor var slut. Skolan och lärarna förvandlades till organ för sortering och svek därmed sin grundläggande uppgift. Zaremba skriver följande: ” Av alla olyckor som drabbat skolsystemet måste de trettio åren med Gauss¬kurvan vara den ojämförligt största.”
Om vilket företag som helst producerade så mycket underkända produkter som skolan gör i dag i form av underkända elever, så skulle styrelsen omgående byta VD som en första åtgärd. Lyckades inte detta skull man tvingas begära sig i konkurs. Men skolans ansvariga från högsta politiska nivå till lägsta kommunala nivå fortsätter sin vingliga färd med elever i vårt land som står sig allt sämre i mätningar med elever från andra länder. Nu kan elever med 13 IG i slutbetyget från gymnasiet stå och vifta med studentmössan enligt uppgifter från artikelserien.
I vår globaliserade värld konkurrerar vi främst med kunskap. Får man inte bukt med skolans kris, så riskerar vårt land att bli en andrarangsnation, som mest får ägna sig åt enklare produktion.
Mot den här bakgrunden är det inte förvånande att Lärarhögskolorna får allt färre sökande och att läraryrkets status har försämrats. Årets nedgång från en redan låg nivå anges till 14 %. Har man upplevt den kaosartade tillvaron i grundskolan, så framstår läraryrket troligen som ett av de mer avskräckande valen.
Skolminister Jan Björklund ligger förmodligen rätt i kurs och gör vad han kan för att få bort vad han kallar flumskolan. Men det genuina stödet för hans politik saknas och angreppen på honom från olika håll kan jämföras med hetsen mot Olof Palme, när den var som värst
Jag tror att en parlamentariskt tillsatt kriskommission behöver tillsättas för att ta fram förslag till lösning av ett av de värsta problemen i vårt samhälle, som är skolans kris.