Xi Jinping

                                           2018-12-05                                              Hans Degerman

                                           Xi Jinping

Xi Jinping, född 15 juni 1953, innehar följande ämbeten i Folkrepubliken Kina:

                                                                               Generalsekreterare i värdens största                                      kommunistparti med 90 miljoner medlemmar. Tillträdde        ämbetet 15 november 2012                                                                                                                                                                                          

Folkrepubliken Kinas president. Tillträdde 14 mars 2013.

Ordförande i Kinas kommunistiska partis centrala militärkommission Utsågs 14 mars 2013

Ordförande i Folkrepubliken Kinas centrala militärkommission. Utsågs de 14 mars 2013.

                                                                                                     
                                                                  Gift med Peng Liyuan. Uppburen sångerska,                                                                                           bl.a. i Kinesiska Befrielsearméns kör.

                                                              

Ett barn. En dotter.

Yrke: Ingenjör.

Kinas ledare Xi Jinping har på fyra år tagit ett järngrepp över Kina och dess maktstrukturer. Som prestation är det ju oerhört, genomfört av en skicklig och smart person. I Kina kallas han ”presidenten över allting” och hans kultstatus bara ökar, när han allt oftare framträder på världsscenen med Donald Trump och Vladimir Putin. Trumps slogan ”America first” innebar att landet inte längre står för frihandel. Trumps förnekande av klimatkrisen och hans beslut att lämna Parisavtalet, har inneburit att Kina nu tagit över de lediga rollerna och framstår som nu som frihandelns ledande försvarare och en pålitlig aktör i kampen mot jordens klimatproblem. Men vart för oss Kinas ledande roll och vad är priset?

Hur var situationen i Kina, då Xi Jinping föddes år 1953 och växte upp?

Ett lämpligt sätt att delvis besvara frågan kan vara att beskriva Deng Xiaopings levnadsöde och karriär. Han är en förebild för Xi

 Deng Xiaoping. Deng var mycket intelligent och våghalsig och var politiskt aktiv sedan 1920-talet. När han år 1927 flydde från Koumintangstyrkorna till kommunisterna gick han under jorden och bytte sitt efternamn till Xiaoping, som betyder ”liten och vanlig”. Till skillnad från de flesta makthavare, hade han inget behov av att allt ljus skulle falla på honom eller att han skulle beträda de allra högsta ämbetena, som t.ex. Xi Jinping. Man kan säga att han styrde, liten och vanlig, ”från baksätet i bilen” medan han lät yngre coming men bekläda tjusiga ämbeten. Men det var ingen tvekan om var den yttersta exekutiva makten fanns, så länge han fanns med och innehade den.

 Mao Zedong tillsammans med Zhou Enlai lanserade år 1958 Det Stora Språnget - en ekonomisk politik byggd på fortsatt slutenhet och att den ekonomiska politiken skulle bäras av jordbruket, som organiserats i folkkommuner och stålindustrin. All jordbruksproduktion, förutom det behövdes för böndernas behov, togs om hand av staten. Mao uppmanade bönderna att anlägga jordugnar för framställning av järn. Den förda politiken levererade katastrofala resultat, orimliga produktionsmål sattes för jordbruksproduktionen som sjönk som en sten med svält och död för miljoner kineser. Järnet från jordugnarna gick inte använda till något. Många bönder misshandlades till döds av partipampar från regionala och lokala nivån, när de inte kunde leverera upp till produktionsmålen. Det Stora Språnget, som blev ett magplask, avslutades år 1962 med en försämrad image för Mao Zedong.

Deng Xiaoping insåg att politiken måste läggas om, om inte det stora landet skulle gå under. Han var under denna tid Generalsekreterare för kommunistpartiet. Tillsammans med hans kollega och vän president Liu Shaoqi inledde de en försiktig förändring av den ekonomiska politiken. Deng var pragmatisk och hade lätt att inse vilka nya krav som ställdes på den ekonomiska politiken

 Han tillskrivs följande yttrande, som rätt väl präglar hans gärning: ”Det spelar ingen roll om katten är svart eller gul, huvudsaken är att den fångar råttor”. Han ville att Folkkommunerna avvecklades, bönderna skulle återfå sina arrenderade marker och kunde börja sälja sina produkter på lokala marknader. Deng uppmanade sina landsmän att starta småföretag och han öppnade landet för internationell handel. Hans politik ledde till att levnadsvillkoren för kineserna så sakta började förbättras. Hans politiska gärning kan ses som inledningen av den kinesiska nationens vandring mot den ekonomiska stormakt den är i dag.

Mao var inte helt tillfreds med det han såg. Han var obekväm i sin nya roll med minskat inflytande. Han misstänkte att Deng och Liu hade slagit in på en kapitalistisk väg och han kände en befogad rädsla att utsättas för en kupp. Han drevs av en morbid föreställning att hans storhet krävde omänskliga offer av hans landsmän. De offer som krävdes av Det Stora Språnget, som Mao var ansvarig för, har man svårt att beräkna i Kina, siffrorna 30 miljoner och 2,5 miljoner har nämnts.

Mao började umgås med planerna på en stor kulturrevolution för att spika fast den rätta kommunistiska läran, som han stod för och rensa ut verkliga eller inbillade revisionister och kapitalistfarare, som han kallade sina motståndare. År 1966 var planerna färdiga att sättas i verket. Förspelet var en maktkamp inom partiet, som snabbt nådde universiteten i Peking och andra städer. De lättrörliga och radikala studenterna uppmanades att stödja sin store ledare Mao. I augusti 1966 kungjorde kommunistpartiet officiellt i Folkets Dagblad att Kulturrevolutionen inletts.  Studenterna strömmade till i massor och blev Maos rödgardister, som demonstrerade, ropade slagord och trakasserade och misshandlade och dödade många i målgrupperna för kulturrevolutionen – akademiker, kulturarbetare, journalister, skolledningar och lärare. Mao såg till att rödgardisterna fick resa gratis på tåg och sprida kulturrevolutionen över hela landet.

Deng och Liu hölls ovetande om planerna, innan de presenterades i Folkets Dagblad i augusti. De skickade ut ”expeditioner” till universiteten för att lugna studenterna och få dem att återvända till studierna – ovetande om att de hade Maos stöd.

Det dröjde inte länge förrän president Liu Shaoqi och Generalsekreterare Deng Xiaoping berövades alla uppdrag och fick lämna sina befattningar, anklagade för att ha överträtt sina befogenheter och vara ”kapitalistfarare”. Liu berövades sitt medlemskap i kommunistpartiet och slängdes i fängelse, där han dog av vanskötsel och obehandlad diabetes. Deng fick behålla sitt medlemskap i partiet och skulle hållas i någon sorts karantän, ifall Mao skulle behöva honom senare. Men han kastades ut från sin tjänstebostad och fick sitta i husarrest i två år med sin fru i en enkel bostad utan möjlighet att träffa sina barn och barnbarn.

År 1968 var Kina ett land i kaos på grund av rödgardister och radikala partimedlemmars härjningar. Nästan ingenting fungerade. Många dödsoffer hade krävts. Mao beslöt då att avveckla rödgardisterna och skickade ut ungdomarna på landsbygden för att de skulle lära sig böndernas hårda villkor genom hårt jordbruksarbete. Befrielsearmén fick i uppdrag att under åren 1968 – 1971 återställa ordningen men också spåra upp dem som var målgrupper för Kulturrevolutionen. Det blev ett av kulturrevolutionens mest våldsamma skeden och uppskattningsvis dödades mellan 750 000 till 1,5 miljoner människor under kampanjen. I Gauangxi provinsen dödades inte mindre än 3681 bybor under sommaren 1968. Även den mongoliska minoriteten i Inre Mongoliet drabbades hårt. 10 000-tals mongoler blev förföljda för ”separatism”.

Kulturrevolutionen varade i 10 år till Maos död år 1976. Många kinesiska bedömare har beskrivit kampanjen som 10 förlorade år. Maos sviktande hälsa under hans senare år med senilitet och paranoia skapade utrymme för ”de fyras gäng” där Maos hustru, Jiang Qing ingick. Gänget var extremt radikala, de förstörde gamla ovärderliga kulturskatter, brände mängder av litteratur, förföljde och dödade många i de utpekade målgrupperna för kulturrevolutionen. Efter Maos död greps de. Jiang Qing dömdes till döden, de tre andra till livstids fängelse. Dödsdomen omvandlades senare till livstids fängelse.

Mao kände i början av 1970-talet att den kritiska situationen i landet började kräva att Deng skulle rehabiliteras. År 1972 återkom han till regeringskvarteren, fick titeln vice premiärminister och skulle vara ett stöd till den sjuklige premiärministern Zhou Enlai. År 1974 fick han på Maos uppdrag resa till New York och tala inför FN:s Generalförsamling.

År 1975 misstänkte Mao på nytt att Deng avvikit från den rätta kommunistiska läran och tvingade honom till avbön inför politbyrån. Året därpå fick Deng skulden av den alltmer förvirrade Mao för de upplopp som följde på Premiärminister Zhou Enlais begravning. Han förlorade alla maktbefogenheter och försvann med sin familj till landsbygden.

Den relativt oerfarne lokalpolitikern Hua Guafeng valdes som Kinas ledare efter Maos död 1976.. År 1977 blev han uppmanad att rehabilitera Deng, som återfick betydande maktbefogenheter. Vid den 11:e centralkommitténs tredje plenarsammanträde den 18 – 22 december år1978 lyckades Deng utmanövrera Hua Guafeng och blev Kinas egentlige ledare. Sina vana trogen nöjde han sig med att vara ordförande i centrala militärkommissionen – i praktiken  landets överbefälhavare - och ledamot av politbyråns ständiga utskott. Hua Guafeng fick behålla flera uppdrag ytterligare ett par år. Yngre förmågor fick flera betydande poster. Deng började rehabilitera flera av dem som Mao och de fyras gäng dödat eller kastats i fängelse, bl.a. Dengs vän och kollega Liu Shaoqi som postumt återfick sitt medlemskap i partiet och förärades en minnesceremoni i maj 1980. Xi Jinpings far, som efter att ha varit Maos förtrogna anklagades av Mao för att vara kontrarevolutionär och därefter satt fängslad i många år, var en annan av de rehabiliterade. Därmed undanröjde Deng ett stort hinder för karriären för den maktlystne unge mannen Xi Jinping.

Med de stora skador som Mao åsamkat den kinesiska ekonomin, var manegen krattad för reformatorn Deng. År 1981 uttalade partiet en indirekt kritik mot Mao och slöt upp bakom Dengs ”Öppna dörrens politik”. Han upplöste Folkkommunerna, tillät bönderna att sälja sina överskott på marknaden, uppmuntrade småföretagande, öppnade för utrikeshandel, öppnade fyra ekonomiska zoner med speciella villkor för utländska investerare redan år 1979 och bjöd in utländska experter för rådgivning, bl.a  från Sverige. År 1979 besökte han president Jimmy Carter i USA och återvände med ett handelsavtal i vilket Kina utpekades som mest gynnad nation.

Alla dessa åtgärder skapade en mycket stark tillväxt i den kinesiska ekonomin under 1980–2000-talet, då Kina var världens copykatt. Man tillverkade billiga kopior av utländska märkesvaror som sålde som smör, skapade jobb och bättre levnadsvillkor för miljoner kineser men också stora förmögenheter hos kinesiska företagare.

Deng hade upprepade gånger fått sin lojalitet mot kommunistpartiet ifrågasatt. Det råder dock ingen tvekan om att han var ytterst lojal mot den kommunistiska ideologin och den mesallians han skapade mellan Kinas kommunistiska diktatur och marknadsekonomi har fått namnet ”socialism med kinesiska förtecken.”

Liksom Mao och Xi Jinping har Deng fått sina teorier om att leva och verka i en kommunistisk diktatur publicerade i partiets stadgar.

Hans reformarbete var inte direkt någon dans på rosor. Traditionalisterna i Partiet tvingade honom ibland till ett steg framåt och två bakåt men hans smartness och långa och varierade erfarenhet gjorde att han kunde behålla sin position tills han på grund av sviktande hörsel lämnade sina maktpositioner andra halvåret år 1989. I juni 1989 gav han order om att Folkets befrielsearmé skulle sättas in mot det våldsamma studentupproret på Himmelska Fridens torg, där studenterna krävde politiska reformer. Efter fler smärre skärmytslingar satte armén full kraft bakom sitt intrång på Himmelska Fridens torg, Demonstrationerna upplöstes och en klappjakt sattes igång efter överlevande studentledare. Liksom tidigare, när folket utsatts för politiskt våld., är det svårt få något sånär exakta uppgifter om antalet offer, Siffrorna 220 – 3300 dödsoffer har nämnts.

Den som skriver detta blev tidigare under år 1989 utsedd av dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen att under 6 månader verka som rådgivare åt kineserna i staden Dalian med drygt 6 miljoner innevånare i provinsen Liaoning, som ingick i ett av Dengs fyra experimentella ”frihandelsområden”. Deng och hans rådgivare hade imponerats av svensk arbetsmarknadspolitik och ville pröva modellen i Liaoning. På den tiden kunde man fortfarande känna stolthet över vår arbetsmarknadspolitik.

Först skulle en eller flera arbetsförmedlingar av svensk modell byggas upp i Dalian. Att vara rådgivare i den processen var mitt uppdrag, som skulle inledas andra halvåret 1989. Jag såg fram mot det som mitt livs äventyr, som Deng snuvade mig på, när han den 4 juni 1989 uppdrog till Befrielsearmén att rensa Torget.

Kina hamnade i frysen. Väldigt många länder bröt de diplomatiska förbindelserna med landet.

Omvärlden reagerade med avsky mot övervåldet, sanktioner infördes och handeln minskade drastiskt liksom tillväxten. Att jag blev snuvad på mitt livs äventyr var naturligtvis en besvikelse som dock överskuggades av avskyn för övervåldet och mördandet av obeväpnade studenter.

År 1992 företog Deng på eget initiativ en uppmärksammad resa till fyra av de södra provinserna och riktade starka uppmaningar till provvinsledningarna att fortsätta med det ekonomiska reformarbetet. I mitten på 1990-talet började omvärlden att motvilligt förlåta Kina och tillväxten tog fart igen. Dengs hälsa försämrades efterhand. Han uttryckte en önskan om att få uppleva överlämnandet av den brittiska kronkolonin Hongkong till Kina den 1 juli 1997, som Deng och Margaret Thatcher träffade avtal om år 1984 med löfte om att kolonin skulle få behålla sitt kapitalistiska system enligt modellen ”ett land, två system” i 50 år. Tyvärr fick han inte uppleva det, då hans hälsotillstånd snabbt försämrades i januari 1997 och an avled den 15 januari. Det behöver väl inte sägas att regeringen i Peking har brutit mot avtalet och snart inkorporerat Hongkong och deras hunsade och demonstrationströtta innevånare under den kommunistiska diktaturen.              

     Xi  Jinpings barn och ungdomsår

Xi föddes som en ”röd kronprins” som yngste son till vice premiärministern Xi Zhongxun, tidigare grundare av gerillarörelse, aktiv i Befrielsearmén och nära vän till Mao Zedong. Xi fick en priviligierad uppväxt med bra skolor och goda materiella villkor. När han var 9 år inträffade en svår katastrof för familjen, då den misstänksamme Mao vände sig mot Xi:s far och anklagade honom för att vara kontrarevolutionär. Xi Zhongxun fick på vanligt vis för kriminella ett stort plakat med anklagelseakten textad hängt över halsen och tvingades inför massorna i Peking tillsammans med andra kriminella göra avbön för sina brott, innan han kastades i fängelse.

Xi var för ung för att förstå innebörden av de brott hans far anklagades för men både han och hans familj utsattes för förföljelse och ibland misshandel. I sin nya skola fick han och de övriga eleverna ägna större delen av undervisningstiden att med högläsning lära sig Maos ”lilla röda” utantill. Xi var den elev som pluggade hårdast och lärde sig långa sekvenser utantill, som han läste upp med hög röst. Intuitivt anade han att det kunde vara en användbar kunskap senare i livet.

Fyra år senare bröt Kulturrevolutionen ut och Peking fylldes av arga och stridslystna rödgardister. De visste förstås att Xi:s far var dömd för förräderi. Om Xi:s fyra år efter faderns dom var besvärliga, så var konfrontationen med rödgardisterna långt värre. Han misshandlades, fick välja mellan att ta avstånd från sin far eller arkebuseras på fläcken Han har berättat att rödgardisterna hotade honom till livet minst 100 gånger. Men han överlevde.

När han var 15 år, hade Mao avvecklat rödgardisterna och uppdragit till Folkets Befrielsearmé att i mer ordnade former fullfölja Kulturrevolutionen men också likvidera eller fängsla de som brännmärkts av Mao.  Rödgardisterna/studenterna fick på Maos order bege sig till landsbygden och där arbeta och lära sig böndernas hårda villkor. Även 15-årige Xi Jinping fick en order att inställa sig i byn Liangjiahe i det område som kallas den Gula Jorden, för att arbeta i jordbruket. Han upplevde mycket svåra förhållanden där. Han arbetade hårt i jordbruket hela dagarna och bodde i en grotta utan rinnande vatten. Även bland de förvisade ungdomarna fanns en hackordning, en svart lista där f.d. höjdare i partiapparaten som fängslats för politiska brott eller deras barn förtecknades och följde kontingenterna till de olika jordbruksområdena. De som fanns förtecknade på listan befann sig längst ner i hackordningen. Av dem förväntades att de skulle passa upp på de övriga och utföra tjänster åt dem. Xi och hans olycksbröder fick ofta stryk, som överklassyngel, som skulle lära sig att veta hut. Xi vantrivdes svårt och rymde ett par gånger men fångades in. Hans äldre syster, som också tagits ut för jordbruksarbete orkade inte med det tunga arbetet, skymferna, och eländiga boendeförhållanden utan tog sitt liv.

År 1975 fick Xi lämna byn, då han på rekommendation av byns partikader antagits till Tsinghuauniversitetet, där han studerade kemiteknik till år 1979. Xi har berättat, att när han som 15-åring lämnade sin familj för arbete i jordbruket, var han rädd och vilsen. När han lämnade byn Liangjiahe hade han det lugn som kommer av ett klart utstakat mål för sitt liv. Han skulle aldrig mer vara den jagade och föraktade, han skulle upprätta sin familjs heder och han skulle göra karriär inom kommunistpartiet.

Redan år 1971 hade han lyckats bli medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund tack vare att en vän med uppdrag i partiet kunnat radera i hans personakt att han var son till förrädaren Xi Zhongxun. När Deng Xiaoping rehabiliterade hans far år 1980 kunde Xi utan hinder bli fullvärdig medlem i kommunistpartiet. Han gifte sig med den i Kina mycket omtyckta och kända artisten och sångerskan Peng Liyuan som bl.a. hade en solistroll i Folkets Befrielsearmés kör. Hon var begåvad och socialt kompetent och lärde den oerfarne, okände Xi när han skulle applådera eller le och hur han skulle föra sig på olika möten och sammankomster. Äktenskapet med Peng gav en skjuts åt Xis karriär.

              Xi Jinpings väg mot den högsta makten i Kina

Xi kunde nu söka och få uppdrag i partiet. Han anställdes som sekreterare åt försvarsministern. Efter en tid meddelade karriärsugne Xi att han behövde lära sig mer om jordbruksarbete och tillbringade en tid som oavlönad jordbruksarbetare, ett initiativ som togs synnerligen väl upp av partiet. Karriären tog fart på lokal nivå, där han fick uppdrag som sekreterare, guvernör och partisekreterare på olika orter mellan 1982–1993. Karriären fortsatte på provinsnivå 1993–2007 och avslutades med den prestigefyllda posten som partisekreterare i Shanghai.

År 2007 valdes Xi in i politbyråns ständiga utskott av partikongressen. Året därpå valdes han till Kinas vicepresident. Hans position stärktes ytterligare år 2010 då han blev vice ordförande i både partiets och statens centrala militärkommissioner. Under 2008 hade det han övergripande ansvaret för Olympiaden i Peking.

Karriären kröntes åren 2012 - 2013 då han erövrade de fyra högsta maktpositionerna i Kina, Generalsekreterare i partiet, President och ordförande i de båda centrala militärkommissionerna.

Han kungjorde sin vision för sin ämbetsperiod för sina landsmän. Den är enkel och lättförståelig: ”År 2049, då det kinesiska Kommunistpartiet firar 100 år, skall Folkrepubliken Kina var det mäktigaste landet i världen – ekonomiskt och militärt”. Han kallar visionen för den kinesiska drömmen, när han vänder sig till sitt folk och kräver att folket utan protester ska stödja honom i förverkligandet av denna dröm. Enligt Xi har Folkrepubliken Kina nu gått in i en tredje fas efter Maos enande av landet och hans införande av den kommunistiska diktaturen som styrelseform, Dengs reformer som skapade välstånd och han ser sig själv som den som triumfatoriskt skall slutföra det enorma uppdraget att låta Kina framträda som det mäktigaste landet i världen vid kommunistpartiets 100-årsjubileum. Xis kinesiska form av socialistiskt styre ska även inspirera andra länder att gå i samma auktoritära fotspår.

Xi visste också var han hade sina motståndare och hur de skulle hanteras. Ett exempel på det är när en grupp av hans nära medarbetare läckte ett dokument, som Xi skrivit och hemligstämplat. Detta inträffade strax efter Xi:s utnämning till Generalsekreterare för Kinas kommunistparti år 2012. I dokumentet, som kallas dokument nr 9, beskriver Xi sin rädsla för fientliga angrepp från västvärlden. Många kineser kan sin historia och de två opiumkrigen, som utbröt under 1800-talet, därför att engelsmännen betalade för kinesiska produkter med opium, höll på att förstöra stora delar av befolkningen. Kineserna förlorade båda krigen mot England och Frankrike. Kineserna tvingades anta djupt förnedrande fredsavtal vid båda tillfällena. Det försvagade Kina angreps därefter av Ryssland i norr, som tillskansade sig stora landområden i norr och av Japan, som gjorde samma sak i söder Den rädsla som Xi uttryckte för fientliga angrepp från västvärlden delar han med säkerhet med många landsmän.

Dokument 9 innehöll också en beskrivning av farliga idéer, som måste hållas utanför Kinas gräns och bekämpas hårt om de får fäste i landet. Idéerna är enligt Xi det allvarligaste hotet mot Kinas kommunistiska styre. De som räknades upp var värderingar, som vägleder västliga demokratier som demokrati, parlamentarism, oberoende domstolar, yttrande- och pressfrihet m.m.

Innan Xi tillträdde, hade han fällt offentliga yttranden som kunde tolkas som att ha var för en liberalisering av landet med minskad kontroll av befolkningen. När Dokument nr 9 läckte ut for det ett besvikelsens sus bland de kineser och andra som väntat andra besked från den tilltänkte nye ledaren

Direkt efter att Xi tillträtt som landets högsta ledare, inledde han den mest omfattande kampanjen mot korruption på flera årtionden. Den kampanjen hade också ett dolt syfte, att rensa bort Xi:s motståndare och medtävlare om makten. Gänget som läckte Dokument nr 9 till media fastnade i korruptionsnätet och försvann från den politiska scenen, oklart var, men är säkert till inget trevligt ställe. En annan stigande stjärna med kurs mot den absoluta partitoppen var Bo Xilai, som dömdes till livstids fängelse för korruption och maktmissbruk. Något senare dömdes hans hustru för att ha mördat en brittisk affärsman år 2012. Familjen Xilais öde engagerade även svenska media, som rapporterade utförligt vad som hänt.

Hösten 2017 meddelade kommunistiska partiets högsta avdelning för diciplinfrågor att över 1,5 miljoner människor straffats för korruption under kampanjen, varav drygt 400 var högt uppsatta tjänstemän på provins- eller riksnivå.

Trots korruptionskampanjen finns fortfarande många stenrika kineser, som klarat sig genom granskningarna från korruptionsjägarna.

Bedömare i Kina menar att Xi är en ledare med stort behov av makt. Han berusas av makten, lyssnar inte på kritiker utifrån utan tar råd endast från en snäv grupp närmast honom. Liksom många despoter anser han att makt kommer ur gevärspipan och den uppfattningen ligger bakom hans hårda satsning på att stärka landets militärmakt så att den blir världens starkaste år 2049.

År 2013, då den nyvalde Xi för första gången skulle uppträda inför plenarmötet med partiets centralkommitté, var förväntningarna stora. Nya ledare har traditionellt använt detta möte för att presentera större förändringar. Vid mötet meddelades att marknadskrafterna skulle ges större utrymme i ekonomin inom ramen för det rådande systemet socialism med kinesiska förtecken. En ny grupp skulle bildas för att leda det djupgående reformarbetet. Dessutom skulle det upprättas en särskild kommitté för säkerhetsfrågor som rör internationella relationer och militära frågor. Xi blev ordförande för bägge och bekräftade därmed sitt stora behov av makt. Ett sådant val skulle Deng Xiaoping aldrig gjort. Två andra nyheter presenterades, dels ytterligare lättnader i den gällande ettbarnspolitiken och att de ökända omskolnings- och arbetslägren skulle upphöra. Fem år senare är i vart fall omskolningslägren i Xinjiang i full verksamhet.

 På Nationella Folkkongressens möte i mars 2018 beslutade delegaterna att slopa den tidigare begränsningen för hur många mandatperioder som presidenten får sitta på sin post, en vanlig manöver för despoter men förmodligen också en anpassning till att Xi som 96-åring ska få uppleva förverkligande av både sin öppna och dolda vision, som han är bergfast övertygad kommer att bli verkliga. Ett annat stort beslut, som fattades samtidigt, var bildandet av en nationell övervakningskommission, som ska leda korruptionsbekämpningen inte bara inom partiet utan även bland övriga statsanställda. Ytterligare ett kontrollorgan, som även kan användas av Xi för att eliminera medtävlare om makten, vilket han framgångsrikt gjorde i sin egen korruptionskampanj i början av sin presidentperiod.

År 2015 genomförde Xi som överbefälhavare en imponerande militäruppvisning i Peking. Han deltog själv iförd militära kamouflagekläder. Paraden visade upp mycket avancerad vapenteknologi. Armén däremot måste utvecklas mycket, innan den kan mätas sig med t.ex. USA.  Det jobbet ska vara definitivt vara klart år 2049 enligt Xis lugna övertygelse.

Efter någon tid i sitt uppdrag tog Xi initiativ till något som ingen kinesisk ledare någonsin gjort före honom. Men ingen har väl heller haft tillgång till en valutareserv, som år 2014 uppgick till 4000 miljarder US-dollar. Xi började investera utomlands i stor skala. Han kallade investeringen Sidenvägen efter den historiska handelsväg som fanns mellan Kina och Europa på medeltiden. Det är en enorm satsning, som marknadsförs som ett fredligt handelsutbyte och en win-win-möjlighet mellan Kina och de världsdelar och länder som berörs. Projektet innefattar en helt ny järnväg mellan Kina och Europa, handelsvägar till sjöss till Afrika, Europa och Sydamerika samt kinesiska investeringar i bl.a. infrastruktur och teknik i berörda länder.

Sri Lanka var det första landet som nappade på det kinesiska erbjudandet om lån till byggandet av en stor omlastningshamn på sydkusten. På ett område som är 125 kvkm stort byggdes dels en stor hamn och dels en rad reparations- och tillverkningsföretag på området. Vid invigningen framhöll båda parter vilken vinst Sri Lanka gjort med denna fantastiska anläggning, som skapar jobb, tillväxt och välstånd och man prisade det goda samarbete man haft under processen.

Till en början gick allt bra men efter en tid började lankeserna få svårt att betala räntor på det kinesiska lånet. Kineserna föreslog då lankeserna att i stället för att betala räntor och amorteringar, så skulle de överlåta hela området till Kina på 99 år. Lankeserna hade inget att sätta emot och tvingades gå med på villkoren. Vinnare Kina, som fick ett brohuvud i Sri Lanka, intäkterna från en lönsam omlastningshamn och jobb för en mängd kineser. Våldsamma demonstrationer utbröt mot den lankesiska regeringen, som inte ledde någon vart. Så blev det med den win-win-situationen. En motsvarande situation håller f.n. att utveckla sig i Kenya, som lånat omfattande belopp för en stor järnvägssatsning men nu har svårigheter att betala räntor på lånet.

Sidenvägen drog vidare in i Medelhavet och välkomnades av det svårt skuldtyngda Grekland. Där köpte man omgående hamnen i Pireus. Snart visade det sig att Kina inte bara var ute efter att göra goda affärer. Man ville kunna påverka och styra politiken i de länder man engagerar sig i, som en förberedelse för Xi Jinpings dolda agenda, att skapa ett kommunistiskt paradis över hela världen under Kinas ledning – en dröm som alla stora kommunistledare har haft efter Karl Marx. ”Proletärer i alla länder, förena er”. En antydan till detta kunde man se, då EU skulle överlämna sin rapport över de mänskliga rättigheterna i Kina till FN i år 2018. Grekerna lade sitt veto mot att rapporten skulle skickas – ett första bevis på en splittrande politik inom EU. Xi verkar liksom hans gode vän Vladimir Putin angelägen om att EU splittras, då det är lättare att driva igenom sin vilja i enskilda stater än gentemot en stormakt.

I Sverige fick vi ett erbjudande från Kina att man ville anlägga en stor djuphamn i Lysekil. Det projektet dog efter omfattande folkliga protester och januari i år drog kineserna tillbaka erbjudandet. Men under första halvåret i år var Sverige det land som tog emot mest kinesiska investeringar i hela EU, 3,6 miljarder dollar.

Efter Grekland fortsatte kineserna att investera i Europa, Till en början togs de väl emot och bl.a. förre president Hollande i Frankrike var sprudlande glad över de 18 miljarder euro som kineserna på kort tid investerat i Frankrike. Vilka påtryckningar kunde man vänta sig från Kina som motprestation? Då Kina köpte en stor robottillverkare, Kuka i Tyskland i september 2016, talade landets utrikesminister för första gången i Europa mot de kinesiska investeringarna. Han menade att bakom investeringarna, de fryntliga leendena, handskakningarna och vinskålandet, ligger kall beräkning från Kina: detta är första steget, vi investerar för att vinna tystnad på kritik mot oss, vi kommer att arbeta för att påverka era sinnen och värderingar och slutligen leda er in i ett världsomspännande kommunistiskt paradis lett av Kina.

Kina kontrollerar nu 10 % av Europas hamnar och finns med sina investeringar överallt i Europa inom högteknologi, infrastruktur, universitet m.m. Flygplatsen i Toulouse i Frankrike ägs av Kina. Första halvåret i aviserades investeringar och fusioner i Europa med kinesiskt kapital till ett värde av 22 miljarder dollar. Motsvarande värde i USA var 2,5 miljarder. Det är tydligt att Kina betraktar Europa som fokus nummer 2 efter Afrika.

Afrika är den kontinent som är nummer 1 för Kinas expansion. Där har Xis kinesiska dröm kommit längst. Sidenvägen når långt in i Afrika. Mellan 30 – 40 % av alla infrastrukturinvesteringar i Afrika sker med kinesiskt kapital. Xi reser ofta dit och talar ofta om den utvecklingskraft som skapats vilket han menar är enbart ekonomisk utveckling. Andra eftersträvansvärda områden för en utvecklad stat berör han aldrig. I samtal med olika afrikanska ledare uppmanar han dem att följa Kinas exempel för en statsbildning. ”Se på oss” äger han, ”Vi har inte besvärats av någon trög västerländsk demokrati. Ändå tog det oss bara 30 år från att gå från fattigdom till att bli det rika, utvecklade land vi är nu.

När Xi besökte USA och president Obama, förnekade han att Kina skulle ha några territoriella intressen utanför Kina eller att man hade planer att bygga militärbaser utanför Kinas gräns. Då pågick Kinas planering för fullt för byggandet av en militärbas i Djibouti, som färdigställdes 2017. Djibouti är ett litet land, strategiskt beläget vid det sydöstra inloppet till Röda Havet. Det är världens mest trafikerade fartygsled och i Djibouti finns sedan länge baser för engelsmän, amerikanare, italienare m.fl.

Kinas militärbas i Djibouti invigdes i slutet av 2017 efter ungefär ett års byggtid följt av omvärldestora intresse. Basen har 10 000 man stationerade, dubbelt så många som USA har på sin bas. Xi förklarade att basen var nödvändig för att försvara Afrikas intressen.

Därefter riktade Xi mycket olustiga, orättfärdiga och territoriella anspråk mot sina grannar, Malaysia, Vietnam, Filipinerna och Japan. Han hävdade att Kina, med mycket bräckliga historiska bevis, att Kina hade äganderätt till hela sydkinesiska sjön. Snart ockuperade Kina Spratlyöarna där och inledde byggandet av en marinbas med robotramper och kapacitet att även ta emot stridsflyg. Detta skedde inför ögonen på USA, som haft baser i området sedan andra världskriget. De närbelägna Paracelöarna försågs med samma typ av marinbas. Åtgärderna fördömdes av Krigsförbrytartribunalen i Haag, som Kina inte erkänner, så det fördömandet gick nog ganska spårlöst förbi.

I Australien och Nya Zeeland har Kina gått längst när det gäller att skapa kommunistiska celler. Man har vänt sig till politiskt obundna människor och startat indoktrinering i Kinas variant av kommunism, socialism med kinesiska förtecken. I slutet av år 2017 skakades Australien av en skandal. En senator avsattes från sin post efter att han tagit emot mutor från Kina som ersättning för hans samverkan med kineserna i deras strävan att vinna inflytande i landet. Därefter stiftade parlamentet en lag som förbjöd kinesiskt kapital i politisk verksamhet och i strategiskt viktiga företag.

På Europarådets möte sommaren 2017 föreslog president Macron att även EU borde förhindra att kinesiskt kapital investeras i strategiskt viktiga företag inom Unionen. EU-parlamentet har i dagarna fattat ett beslut i den riktningen. Kontrollen har udden riktad mot Kina och Ryssland som kan vara ute efter känslig högteknologi. Kontrollen ska även omfatta hamnar. EU har dock inte befogenheter att stoppa investeringen. Beslutet ligger hos varje enskilt land. Men EU kan med rådgivning påverka utgången. Bara 13 av EU:s 28 medlemsländer har lagstiftning om granskning av utländska investeringar. Sverige har det inte. Utredning pågår som väntas leda till lagstiftning. Hittills har kommunerna fått sköta riskbedömningen.     

USA:s förre ambassadör i Kina Max Baucus menar i en intervju i SVT:s program ”Världen enligt Xi”, att Kinas tillväxt ekonomiskt och militärt, som siktar på att bli störst i världen år 2049, har ägnats för lite tankeverksamhet i USA och hela västvärlden. Vi har att göra med en stormakt, som har en tydlig vision, som man försöker få hela befolkningen att omfatta och en nödtorftigt dold, som innebär att vi alla ska ingå i en kommunistisk diktatur, lett av det kinesiska kommunistpartiet. Allmänna val, parlamentarism, demokrati, tanke-yttrande och pressfrihet m.m. kan vi glömma, när vi tågar in i det kommunistiska paradiset. Så det är hög tid att västvärldens skarpaste hjärnor kommer samman för att hitta metoder att hejda Kinas anspråk och skydda vår frihet och demokrati. Önskvärt vore då att Donald Trump hade avlägsnats från scenen då han inte i något avseende kan han mäta sig med Xi Jinpig

Kina knappar in väldigt snabbt på USA:s ekonomi. År 2000 var Kinas BNP 13 % av USA:s.

Nu är den 62 % räknat i US-dollar. Justerat för priser och köpkraft har Kina redan gått om USA. Det är numera betydligt lättare för en företagsam person i Kina att bygga en förmögenhet än i USA.

Den forna copykatten Kina har nu utvecklats till en ledande nation inom elektronik. Kopieringen av utländska produkter har minskat drastiskt och ersatts av sprudlande innovativt klimat och mycket hög kompetens. Kina har passerat Silicon Valley i USA i nyskapade teknik och produkter och amerikanska företag reser nu till Kina för att försöka rekrytera högprofilerad kompetens till skillnad från tidigare då man sökte billig arbetskraft. Den kinesiska regeringen har satsat och satsar mycket stora belopp för att utveckla denna lönsamma industri.

Staden Shenzhen, en halvtimmes tågresa med snabbtåg till Hongkong, hade på 1970-talet ca 300 000 innevånare. De flesta var fiskare eller risbönder. Deng Xiaoping valde Shenzhen som en av de frizoner, där man släppte in utländskt kapital för att testa nya tillväxtmöjligheter. Staden är den i världen som växt snabbast. Innevånarantalet uppskattas nu var 13, 15 eller 20 miljoner, ingen vet säkert. Stadsbilden är naturligtvis helt förändrad med en mängd skyskrapor, den högsta är 599 meter, den 4:e högsta i världen. Staden omsätter tre gånger Sveriges statsbudget och BNP per capita är 250 000 kronor, den näst högsta i Kina, Mest känd har staden blivit för att 90 % av världens elektroniska produkter tillverkas här.

Som västerlänning kan man ju fråga sig om denna lönsamma industri, som är öppen och frikostig och där man delar kunskap på alla nivåer, kan fortsätta att leverera och utvecklas samtidigt som kontrollfreaken Xi Jinping skärper greppet om sitt folk. Ju mer övervakad och kontrollerad en människa upplever sig, ju mindre innovativ och fri i tanken känner hon sig. Det brukar i vart fall vara regeln. Kanske har de anställda i Kinas största kassako fått en refug där kontrollen knappast märks av och f.ö. behövs stora skaror datatekniker för att utveckla de alltmer raffinerade övervakningsmetoder som Xi vill ha.

I juni 2018 samlade Xi för första gången Shanghai Cooperation Organisation. Med sitt nyvunna politiska och militära inflytande var Xi nu redo att inta världsscenen och skapa en ny världsordning med Kina som ledare. Mötet hölls ironiskt nog samtidigt som länderna i G7 hade sitt möte. Vid sin sida hade han den trogne vännen Vladimir Putin, som uteslutits från G7 efter annekteringen av Krim. Fyra auktoritära f.d. sovjetrepubliker satt vid bordet tillsammans med kärnvapenländerna Indien och Pakistan. Dessutom hade Xi lyckats få med Iran och Turkiet. I sitt avslutningstal till mötet framhöll Xi, att detta första möte varit en stor framgång. Med redan åtta betydelsefulla medlemmar kommer vår organisation att växa och bli en betydelsefull spelare, som kan möta människors hopp och förväntningar, framhöll han.

Det är ställt utom tvivel att Xis nya skapelse måste ses som en utmaning av liknande organisationer i västvärlden.

Hoppet om en demokratisk utveckling har helt försvunnit i Xi Jinpings Kina. Yttrandefrihet, mötesfrihet, religiös och sexuell frihet är hårt begränsade. Kritik mot kommunistpartiet är förbjuden enligt lag. En dissident från Kina, som tagit sig till USA, berättar i SVT:s dokumentär att om någon i Kina riktar kritik mot Xi på sociala medier, som Wechat, kan den personen räkna med ett omedelbart besök från säkerhetstjänsten och bli bortförd, oklart hur länge. Själv skrev han från USA på Facebook en balanserad kritik mot det kinesiska systemet, utan några som helst hatfyllda uttryck, uppgav han. Efter publiceringen hörde Facebook av sig och meddelade att artikeln tagits bort för att den innehöll hat och han straffades med 24 timmars avstängning från Facebook. Hans kommentar till detta var att inte ens i USA kan man undvika att hamna under det kinesiska kommunistpartiets inflytande. De tre ledande tidningarna i Peking heter alla Voice OF China, De innehåller inga nyheter, ingen debatt och är endast ett organ för husbondens röst.

Ett nytt och synnerligen effektivt system för en ledare som vill ha fullständig kontroll av sina innevånare och som Xi hoppas mycket på testkörs nu på några håll i landet. Systemet kallas på engelska Social Credit och består av en ohygglig mängd kameror, ansiktsigenkänning och sociala medier. När systemet startas tilldelas alla övervakade 1000 poäng. Horder av övervakare sitter och kontrollerar människorna som rör sig framför kamerorna. Om man beter sig samhällstillvänt och ansvarsfullt kan man tilldelas pluspoäng, om man beter sig illa, uppträder berusad eller uttrycker kritik mot samhällssystemet blir man av med poäng. I allvarligare blir man gripen och straffad. Meningen är att systemet ska införas i hela landet. När förbundskansler Angela Merkel besökte Xi Jinping våren 2018 fick hon en föredragning av systemet. Hon chockades av det hon fick se och höra och sa spontant att detta var värre än George Orwells dystopi 1984. ”Storebror ser dig”.

Kina har dragit på sig omfattande internationell kritik för behandlingen av den uiguriska minoriteten i provinsen Xinjiang i nordvästra Kina. De är runt 11 miljoner och är muslimer, Regimen har länge diskriminerat folkgruppen och år 2009 utbröt kravaller i provinshuvudstaden, där uigurerna protesterade mot det omfattande förtrycket. Kravallerna lämnade 200 dödsoffer. Därefter genomförde uigurer en bilkrasch i Peking med okänt antal dödsoffer och en knivattack av ett antal uigurer på järnvägsstationen i staden Kunming i södra Kina som krävde 30 dödsoffer. Därmed kunde regimen sätta terroriststämpel på folkgruppen och öka förtrycket. Det finns också geopolitiska skäl till regimen helst skulle vilja ersätta uigurerna med hankineser. Området är ett brohuvud för den landbaserade Sidenvägen och har rikliga fyndigheter av kol, olja och gas.

Våren 2017 hade regimen byggt ut så kallade omskolningsläger för uigurer och andra muslimska minoriteter. Det tog inte lång tid innan man fyllt och spärrat in bortåt 1 miljon uigurer, en tiondel av folkgruppens storlek.

Enligt människorättsorganisationer tvingas de muslimska internerade inledningsvis svära trohet till Xi Jinping och kritisera eller avsäga sig sin muslimska tro. Undervisning ges i mandarin, lagar, yrkesutbildning och ”tanketräning” enligt myndigheterna.  Som nämnts tidigare deltog Xi i plenarmötet i partiets centralkommitté år 2013, där man bl.a. beslutade att stänga de ökända omskolnings-och arbetslägren. Beslutet har alltså inte verkställts än. Xi fann väl att han inte kunde undvara dem i sin iver att kontrollera sitt folk.

Human Right Watch har beskrivit situationen för dem som interneras i lägren så här: ”Det finns ingen häktningsorder, det finns inget brott, det finns ingen möjlighet att tillkalla advokat, kontakt med anhöriga är förbjuden, man vet inte hur länge man ska sitta internerad och när man äntligen släpps, så vet man inte vad man anklagats för.”

Lägren har nu börjat bli överfulla och nu rullar nedsläckta tåg tåg och bussar med fördragna fönster från Xinjiang med tusen och åter tusen internerade uigurer till avlägsna fängelser på andra håll i landet. Det är en underdrift att säga att den internationella kritiken är befogad.

 Även uigurer, som lyckats fly till Sverige, rapporterar att de blivit uppringda av hotfulla personer, som säger sig representera den kinesisk säkerhetstjänsten. De framställer olika krav men vanligast är att man kräver att man ska spionera på andra utpekade uigurer, som vistas i Sverige och rapportera tillbaka till säkerhetstjänsten, Vägran att medverka brukar vanligast bemötas med hotet att i så fall kan du glömma att få träffa dina anhöriga i Xinjian.

                                    Slutord

Med gigantiska handelsöverskott, svällande valutareserv och skenande BNP ligger det väl inom räckhåll för Xi att han ska lyckas förverkliga sin officiella dröm att Kina år 2049 ska vara världens starkaste makt ekonomiskt och militärt. Med en befolkning på 1,4 miljarder och hur mycket pengar som helst, borde det inte vara så svårt att öka arméns numerär och träna och utbilda soldaterna så att man verkligen har världens starkaste krigsmakt år 2049. Med detta sagt kan man ju fråga sig varför man ska ha världens dyraste krigsmakt enbart för att försvara sig mot inbillade hot eller om det finns dolda avsikter här? Ju mer vapenskramlet ökar, desto mer ökar risken för krig av misstag. 
Det finns en betydande konflikt i området, som handlar om Taiwan. Jag tror att det finns på Xi:s agenda att Taiwan ska anslutas till Folkrepubliken Kina under hans tid vid makten på samma sätt som man nu håller på att inkorporera Hongkong i förtid. USA har uttalat att Taiwan ska försvaras till varje pris och Japan har utlovat stöd till Taiwan, om det skulle ske. Där finns ett otäckt scenario med en möjlig militär konflikt mellan världens två starkaste militärmakter.

Xis andra dröm, att vinna världsherravälde för honom själv och Kinas kommunistparti, har väl ett tydligt inslag av hybris över sig. Han kan väl knappast tänka sig att jordens övriga befolkning ska låta sig vallas in som en fårskock under Kinas flagga? Den demokratiska världen har en befogad avsmak för alla havererade kommunistiska statsbildningar med miljoner och åter miljoner av avrättade människor, eländiga fångläger, omfattande korruption, svårigheter att försörja sin befolkning m.m. Ska Xi använda världens starkaste krigsmakt för att nå detta mål, så lär det väl vara det sista vi människor upplever på denna misshandlade planet, om inte klimatdöden hinner före.

Källor:

Utrikespolitiska Institutet, Landguiden för Kina

Wikipedia

SVT Dokument Utifrån: ”Världen enligt Xi

Artiklar i Dagens Nyheter och Dagens Industri