Två tv-program har fått mig att fundera över
nationalekonomins värde när det gäller att förutsäga den ekonomiska
utvecklingen och ge politiken, allmänhet och företag möjlighet att parera för oönskade effekter. Det
första var programmet ”Vetenskapens värld” i januari i år, som speglade den
internationella ekonomin efter år 2008 med bl.a. den katastrofala effekten av
kraschen för banken Lehman Brothers i USA. Det andra var programmet ” Dokument
inifrån” med titeln ”Lönesänkarna” som sändes den 16 februari.
I båda fallen var nationalekonomiska höjdare så
låsta i sitt tänkande av ekonomiska modeller att man blundade för den verkliga
utvecklingen. I Vetenskapens värld intervjuades Paul Krugman, ledande
företrädare för den s.k. Chicagoskolan och vinnare av Nobelpriset i ekonomi år
2008. Han hävdade energiskt och med allt större irritation att den
världsomspännande krisen som startade med Lehman Brothers fall var omöjlig att
förutse. Hans opponenter i programmet visade att Krugmans modeller inte alls
räknade med storheterna pengar, skulder och banker och att hade man haft med
dessa, hade krisen varit tydlig långt innan den bröt ut.
I programmet ”Lönesänkarna” i Dokument inifrån framgick
med all tydlighet att löntagarnas andel av BNP har fallit dramatiskt sedan
1970-talet. Inte på 100 år har löntagarnas andel av BNP varit så låg som nu. I
konsekvens därav har kapitalägarnas andel av BNP ökat från en femtedel på
1970-talet till en tredjedel idag. Sambandet mellan produktivitet och löner,
som var starkt under ”guldåren” på 1950-60-talen, bröts tvärt på 1970-talet.
Produktivitetens kurva fortsatte oförtrutet uppåt och alla vi som jobbade såg till
att den gjorde det med allt mindre ersättning i form av lön. I programmet
intervjuades en professor i nationalekonomi, Nils Gottfried, som nyligen haft
regeringens uppdrag att räkna på om full sysselsättning kan uppnås med ännu
lägre löner. I hans huvud fanns en modell som säger att på sikt är löneandelen
stabil men däremot fanns inte insikten om att företagen kan omvandla värdet av
de lägre lönerna till vinster i stället för att investera och skaffa fram nya
jobb.
Han hade inte besvärat sig med att ta reda på vad
som verkligen har skett med lönerna och svårt pressad fick han inför
tv-kameran medge fel.
I minst 30 år har alla med politiskt och fackligt
inflytande pratat ner lönerna med förhoppningen att företagen skulle öka sina
investeringar och skaffa nya jobb. Företagen ökade sina vinster i stället och
arbetslösheten biter sig fast. Om löntagarnas andel av BNP fortsätter att
sjunka så sker en minskad efterfrågan av varor och tjänster, som i sin tur
förvärrar arbetslösheten och ökar lånekonsumtionen. Professor Lars Calmfors, en
lönesänkarhök, medgav i programmet att risken med fortsatt nedåtpress på lönerna kan vara
riktigt skadligt för vår ekonomi.
Frågan är väl om man inte måste börja ifrågasätta
nationalekonomerna för de sätt de fungerar på nu och där kartan alltid gäller
före terrängen.
