Man skulle kunna göra en jämförelse mellan två kyrkor med allvarliga problem. Den katolska kyrkans stora skam och elände handlar om pedofili i stor omfattning, som en mängd prelater ägnat sig åt. Det är avskyvärda brott, som medfört svårt försämrade livsförutsättningar för många av de drabbade.
Men till skillnad från de ännu mer avskyvärda brott som utförs i Islams namn, så ha katolska kyrkans offer fått behålla sina liv. De som i Islams namn utför sina våldshandlingar syftar till att döda så många som möjligt.
Den katolska kyrkan har efter en del krumbukter ändå offentligt erkänt problemen, talat tydligt om dem och den skam man upplever. Man har på olika sätt framfört ursäkter till de drabbade och vidtagit en rad åtgärder för förhindra upprepning. Från muslimska kyrkans toppskikt hörs ingenting om denna brutala slakt av människor som utförs i Islams namn. Englands förre premiärminister, Tony Blair, tar upp detta problem i sina memoarer, ”Mitt liv, Min resa” i sin genomgång av krigen i Afghanistan och Irak. Han beskriver hur den västliga alliansen har med stöd av FN avlägsnat två förhatliga regimer i dessa länder och inlett ett arbete för att stödja införandet av styrelseskick byggt på demokratiska fri- och rättigheter. Det arbetet har systematiskt och bitvis effektivt motarbetats av fundamentalistiska muslimer som talibaner och Al-Quaida med starkt stöd av mullorna i Iran. Blair menar att den lika förhatliga regimen i Iran inte skulle överleva om grannen Irak skulle bli en modern stat byggd på demokratiska principer. När fundamentalisterna spränger och dödar civila, hjälparbetare, soldater och sig själva så skuldbelägger opinionen, enligt Blair, den västliga alliansen i stället för dem som i Islams namn massakrerar sina medmänniskor och river ner allt nytt som byggts för en ny stat. Och från muslimskt håll är tystnaden total.
När Taimour Abdulwahab, efter träning till terrorist i Afghanistan gjorde ett misslyckat terrorattentat i Stockholm i julveckan förra året, gick ordföranden i Sveriges muslimska råd under jorden och gjorde sig oanträffbar i stället för att kraftfullt ta avstånd från denna vidriga handling. När enskilda väl integrerade imamer i Sverige intervjuas i media, så tar man tydligt avstånd från terrorismen och menar att terrorister är avfällingar från Koranens lära. Men som organisation håller man tyst. Man förnekar också all kännedom om muslimer med radikala tendenser. Varför arbetar man inte systematiskt för att spåra upp dem som avvikit från den rena läran och försöker att avprogrammera dem? När Säpo för något år sedan inledde arbetet med att kartlägga islamistiska terrorister, kallade man från muslimskt håll detta för ett uttryck för islamofobi – ett kärt och användbart ord i imamers mun så snart de ifrågasätts.
Katolska kyrkan använder bannlysning som den yttersta konsekvensen för avfällingar från den rätta tron, som vägrar att rätta sig. Men man uppmanar inte sina medlemmar att ta livet av den bannlyste. Den enda Fatwa från någon hög muslimsk ledare, som fått globalt genomslag, var den som Ayatolla Khomeini utfärdade mot Salman Rushdie efter publiceringen av hans bok Satansverserna. I denna fatwa uppmanandes alla rättroende muslimer att söka upp och döda Rushdie. Men ingen fatwa har på ett lika genomträngande sätt utfärdats av någon ayatolla, mulla eller annan hög muslimsk prelat mot talibaner och AL-Qaida, mot självmordsbombare, mot omfattande mord på civila, mot träningsläger för terrorister.
Så länge som den muslimska rörelsen inte städar framför sin egen trappa, så lär den få finna sig i att försäkringar från deras officiella talesmän att terrorism är ett brott mot Koranen och mot Allah, möts med en viss portion misstro.
